detta skulle väcka bland de andra vid operan anställda dansöserna — en ballettkorps, hvars medlemmar alltid äro klädde på det mest sorgsälliga sätt: som hvarje dag erbålla ett par nya skor och hvars ringaste medlem är nätt och prydlig som en docka. — Ett lösslitet band och en släpande sko på en vacklande fot! Situatioven var ytserst svär. furu reda sig ur densamma?! Att draga sig tillbaka, var att förlora allt. Ått lata det komma an på en fräckhet — dertill stod alltid en utväg öppen. Den vackra dansösen valde också denna utväg. I den föga graciösa ställning, som ett fruntimmer måste intaga, när bon drar på sig sina strumpor, böjde hon sig ned och slet af bandet på den upproriska skon. Men icke nog dermed: hon tog bandet mellan singerspetsarne och, i den förmodan att göra sin sak rigtigt lörträlsligt, blåste hon detta sitt segertecken i synen på palerren. Nu var måttet rågadt. Denna signora Montez sista fräckhet åtföljdes af en allmän, stormande tillrättavisning, och hon måsse draga sig tillbaka. Stackars flicka! fluru stor måtte icke hennes förvåning och harm hafva varit! Hon var så stolt af sin skönhet, så säker på sin sak. Och nu...... Samma dag på morgonen hade bon till en beskedlig man, som varnade benne för den fara, som hon gick till mötes, yttrat: Era Parisare! Bab! En enda blick af mig skall föra dem till mina fötter ! Knappt hade hon hunnit bakom kulisserna förrän hon med egna ögon kunde öfvertyga sig om, alt Parisarne icke voro så att leka med. Man öfverlemnade nemligen till henne från polisprefekten en skriftlig ordre, i bvilken bon förbjöds att mera uppträda på scenen, och alldenstund de största modeherra-, d. v. s. de modigaste och de, som minst af alla bry sig om hvad solket säger, icke kunde sätta sig öfver ett dylikt totalt nederlag för fullt bus, infann sig icke en enda af dem för att trösta den unga Lola i bennes olycka. Honny soit qui mal y pense! ; men hon miste också halva fattat elt utomordentligt förakt för vår gentila ungdom. Samma afton lemnade hon theatern så, som bon hade kommit, ensam och forgäfves sökande efter den triumf, om hvilken hon bade drömt. Hon reste sig aldrig efter detta fall, och tillochmed då, när samma Lola Montez hade blifvit en smula mera anspräkslos och började att trängta efter la porte Saint-Martins små triumfer, var denna theater nog grym, att utan barmbertighet krossa henne under tyngden af dess egna ligurantinnor. Se, detta är i kortbet historien om den nuvarande riksgrelvinnans debut på pariser-scenen — en debut, som skulle halva gjort hvarje annat vackert fruntimmer först till en rik mans måtress och sedan till förestånderska för ett table dhöte. Orsaken, hvarföre vi icke förr, än nu, bafve omförmält detta af en så lysande upprättelse följda nederlag, är, att vi blygdes öfver, alt så bögljudt hafva bebådat denna Sevillas stjerna. Foljetongen har, liksom hvarje annat menskligt verk, sin siasco. Bedragen i sina lörhoppningar, har den icke varit obelåten med, alt läta denna spansk-båjerska ssjerna, som skulle sätta allt i brand, nedsjunka i ett mörker, som tycktes skola blifva evigt. — —— SKLAEPEPRENOD