ledes med nästan sullkomlig säkerhet kunde emotse ett besok af den fruktade gästen? — Insändaren frågar. P P. STXCKEGODS. Bidrag till Lola Monlter historia. I en anmälan af en på Varitts-theatern i Paris uppförd vaudeville, Ros e et Marguer ite, meddelar Jules Janin följande berättelse om Lola Montez, vu grelvinna af Landssels, debut på stora theatern i nyssnämnde hufvudstad. aJag ser ännu denna beryktade dansös beträda theatern, som bade atbidat henne i åtta dagar. De för henne mest gynnsamma rykten hade före hennes ankomst blifvit satte i omlopp. Vi sjelsve hade bebudat henne såsom ett vidunder. Förut hade vi omförmålt hennes ungdom, hennes skönhet, bennes spetsar, hennes spanska nationaldrägt, hennes bänder, hennes ormögon, hennes mod; och, i sanning, det var älven vår lullkomliga öfvertygelse, att man bade att vänta sig elt i sitt slag utomordentligt angenämt nöje. Ändeligen går den lange bebadade stjernän upp. En lindansatemusik later sig böra i den forbluffade orkestern. Redan hör man derstädes den högljudt framställda frågan: Hvem häller man bär for narr?? — då plötsligt ett slags vanvettigt, men skont och ytterst vårdslöst klädt fruntimmer kommer sramstortande från kulisserna. Hon var hlådd i en blå, urblekt kjortel, garnerad med en hop illagjorda blomster. Dess lifstycke bade brustit i alla sömmar, och det var skönjbart, att den for kort tid sedan hade varit prydd med paljetter. I de snöhvita händerna höll hon, icke en balanserstång, utan ett par ebenboltskastagnetter, med hvilka hon spelade lika så förtjusande, som jag spelar violin. Mottagandet var utomordentligt kallt; men bon tycktes icke lägga mårke dertill. Och nu begynte hon plötsligt att boppa omkring, utan ordning, rent af tygeloch regellöst, belt och bållet sörgåtande, att dansen, när allt går omkring, blott utgör ett system af behagsulla och passande rörelser. Hon improviserade alla de steg, som sramkommo under hennes spanska kortkjortel, tillfälliga och blandade om hvarandra, liksom en folksamling, när den strömmar ur kyrkan. Ål sitt stora sorräd slösade hon med småleenden till hela denna publik, som betraktade henne med temmeligen likgiltiga ögön. Och då nu entbusiasmen icke desto mindre uteblef, begynte hon att på måså utdela en massa af slängkyssar, hvilka follo tjockt som bagel på folk, som icke visste hvad de skulle göra med dem, på blinda på slintskalliga gubbar och unge inån, svin hade sina lästmör vid sidan af sig — kyssar, som gingo belt och häslet förlorade i denna trängsel och som ingen brydde sig det ringasle om. Endast orkestern låt sina magra sträkar gnissla till denna hufvudoch bentösa dans. Så långt tillbaka man kan erinra sig dans och fruntimmer, bade man aldrig sett maken till a iascoeIlvarje annat fruntimmer skulle, nedtyngdt af blygsel och smärta, balva flytt från skådeplatsen; men bon, Lola Montez, som aldrig misströstar om något oeh alltid bibehäller sitt mod, erkände sig icke ännu för osvervunnen. Hon gick ut och kom snart tillbaka, klädd i en vacker kanariegul klådning, en hlädniag, som hade blifvit improviserad samma morgon, en bertiginneklädning, som bon bar lika illa, som den förra liudansarkjorteln. Betrakta bara den olyckliga, som vill fördrista sig all dansa Fanny Elslers cachucha! 0, sköna Fanny, du den fina Pariserverldens gamla gunstling, huru blef du ej saknad denna alton! Det var icke längre denua bebagfulla dans med det hänförande och passionerade ultrycket i hvarje rörelse, icke detta på en gång förtjusande och utmanande småleende, icke denna bärliga vext, af hvilken den tyska Andalusiskan var så stolt. Det var något seberoktigt, förtvifladt, på engång tvunget och tygellost i denna Lolas dans; det var en lurendrejare cachucha; det var den jemmerligaste skandal, som en så intagande flicka kunde bringa öfver sin ungdom och sin vidunderliga skönh et. ö Men nu inträffade ett nytt binder. Midt under denna olyckliga cachucha blir dansösen varse, att hennes skoband gått sönder. Sidenbandet 2 33