Jag enhålligt varit utsedd al Brastads socken få uti riksdagsmannavalet deltaga. Skälet för detta förklarande bar herr domhalvanden funnit uti 15 2. Riksdags-ordningen, der ordet ägare icke af honom kunde anses vara utsträckt till den rätt, hvarmed en sidei-commiss egendom innehasves. Då det icke af någon lärer kunna bestridas, alt ingen kan vara ägare af jordisk egendom eller ting en längre tid, än man sjelf lelver, så tyckes min ifrågasatte egande rätt vara tillräckligt bevisad genom den fulla dispositionsrätt som tillkommer en sideicommissarie öfver sin egendom under hela sin lisstid, änskont denna ågande rätt icke kan på annan man ölverlätas. Det är dersore nödigt att icke förbise att en ågande rätt kan vara oinskränkt eller inskränkt med likvisst bibehållande af sin natur såsom ägande rätt. Ilvad sidei-commiss beträffar, så har ågande-rätten blisvit förbehållen någon viss person i föreskrifven successionsordning, men icke har en sådan rätt derföre upphört? Till ett bevis härpå vill jag anföra lagens stadgande, som uti allt, hvad som rorer sidei-commiss, belraklar innehafvaren såsom ägare. Sålunda betalar en sidei-commiss-innehafvare ägande rätts bevillning till staten, äfvensom bevillning lika med annan egendom, då donationen tillkommit, och enligt kongl. brelvet den 20 Maj 4806, skall sådan egendom vid boupptekningar tili sitt fulla värde upptagas. Skulle derföre den priacip statueras, som valförrättaren antagit, så komme all sidei-commiss-egendom, att, olikt all annan egendom eller ting, vara utan någon ågare, hvilket endast och hittills varit förbehållet menniskoslägtet sins emellan. For min egen del bar jag aldrig eftersträfvat all till elektor vid riksdagsmannaval blilva utsedd, ehuru detta är tredje gängen som jag dertill blifvit utvald ; ty vid betraktande af den stora liknöjdhet, hvarmed detta ärende i allmänbet behandlas, åtminstone af dem, som det egenleligen mest skulle rora, och hvarigenom så ofta, den intellectuella förmågan sar stå tillbaka för den ekonomiska beräkningen, så är det i sanning icke särdeles angenämt att i sådana val flekrtpiraBasnsdtt Jäg seHNIUoPelrahOS as. en rätt, att i laga ordning få utredt, buruvida en större egendoms innehafvare på landet, hvilken icke ionebalt någon ordinarie tjenstebefauniug, eller tillhort eller tillhorer något annat riksstand, skall vara utestängd från rättigheten att lor sin jord fa deltaga uti en befattning, som inom alla konstitutionella stater, anses för en af de dyrbaraste råttigheter, som någon medborgare kan tilldelas. Om detta vore lagstiftarens mening, så torde det blifva svärt att ullela någon rättvisa i det lörhallande, att en, efier den moderna tiden, såkallad besuten bonde, hvilken kan löda tvänne kor och en häst, skall anses berättigad att blilva en bland representanterne för svenska folket under det en annan landtbrukare, sow kan soda etthundrade femtio kreatur mer och betalar i ärlig bevillning något mer än en sådan besulenhet är värd, skall vara utestängd från all representationsrätt, derföre att han, såsom ofrälse, är innehafvare af en fidei-commiss egendom. Under en tidpunkt, då allmänna uppmärkmhsae:en är så mycket fästad vid en länge önskad förändring af värt representationssått, hvarigenom de bitintills orepresenterade ålven kunde fa deltaga i Rikets Lagstiftning, saknar det icke sin mårhvärdighet, att en sådan tolkning al grundlagen vu göres, hvarigenom de representerades antal ännu mera skulle inskränkas. For mig okas denna förundran så miycket mer, som allt sedan sidei-commissets första tillträde år 1790 bar riksdagsarlyods blifvit affordradt för de till godset horande kronoskattehemman, likasom jag vid sista riksmötet mäste vidkännas denna utgist äfven för mina frälsehemman, och troligen vid nu Instundande riksdag blilver debiterad for enahanda afgift äfven för mina säterier. Al sjelf. betala riksdagsmanna-arfvode, och ändå ej få deltaga som elektor i riksdagsmannavalet, är en alldeles egen tolkning af Sveriges rikes grundlagar. Det är af dessa pu uppräknade skål som jag ödmjukast bemställer att berr domhbafvandens nu ölverklagade beslut måtte blifva upphäsdt, jag förblanaa bo — —-— 3