GÖTHEBORG. I morgon afton gilves af det danska skådespelaresällskapet det ypperliga romantiska skådespelet ÅElver höi (elskullen, eller elfvornas kulle) al prof. Heiberg. Denna pjes har härstådes redan ett par gånger förut blifvit gilven af det Mällerska skådespelaresällskapet, och begge gångerna för fulla hus — en lycka, som blifvit densamma till del äfven på alla andra ställen, der den blilvit uppsord. Säkert är också, att detta skådespel stär nästan alldeles ensamt i sill slag, omsväfvadt af en så äkta nordisktpoötisk anda, alt det på hvarje for det skona i våra myther och vår folktro öppet sinne mäste göra ett både djupt ocb angenämt intryck. Musiken till detsamma är komponerad af den ododlige Kublau, och man återfinner i den flera af de härliga melodier, som sordom allmänt lesde på folkets läppar och som ingen gerna kan åäböra utan att känna sitt bjerta fyllas af denna onämnbara, ljufva känsla, som utgör en blandning af trängtan, uppsylldt hopp, glädje och vemod. Men hvarföre söka tolka det, som ända aldrig rigtigt i ord kan återgifvas eller uttryckas ! Må man sjelf se Elverhoi och höra Kuhlaus musik ! Man skall då känna det, som icke på något annat språk än tonernas låter sig tolka, och — man skall förstå oss.