020 OO 14471117412 44 ER RA 11 FL 111— (14 sjnkdom, för hvilken hon inom ett par dagar dukade under, oaktadt den ömma och trägna vård hennes kusin egnade henne. Den efterletvande af de begge äfventyrerskorna sörjde upprigtigt sin vänninna, men trodde sig imellertid uti denna i och för sig olyckliga händelse finna ett tillfälle att ännu bättro sälta sig i skygd för de efterspaningar, hennes man icke skulle underläta att anställa etter henne. Hon bomäktigade sig sin slägtinges papper, lägger sina jemte silt äktenskapskontrakt i den aflidnas gömmor, later begrafva henne under sitt eget namn, såsom Dodats hustru. och skyndar sig att, efter i behörig ordning företagen bouppteckning, uti rättens förvar deponera äktenskapskontraktet tillika med sina saker, för att desto mera betrygga framgången af sin list. Förvissad om att allt, beledsagadt af en dödsattest, efter hennes afresa skulle varda skickadt till hennes man, inskeppar hon sig för att afgå till St. Domingo. Vid sin ankomst sätter hon sig ned i Cap Francais, såsom modehandlerska, under sin aflidna kusins Lucies namn, och förvärtvar der inom kort en betydlig förmögenhet. Imellertid ser sig hennes man, som ansåg sig för enkling. efter några års förlopp, genom sina affärer nödsakad att äfven företaga en resa till St: Domingo och man kan föreställa sig hans bestörtung att der sinna sin hustru i ganska lysande omständigheter. IIan vill reklamera henne; men hon, som fått allt för mycket smaka på den ljufva sriheten för alt icke föredraga den framför den oupplösliga föreningen med en tyrannisk man, påstår med den bästa kontenans I verlden, att det aldrig skulle lyckas honom att låta henne passera för hennes olyckliga i Nantes assomnade kusin, öfver hvars frånfälle hon varit nog klok att låta lemna sig en allest in dupplo. Dodat kommer ingen väg med henne, hnru säker han än var på sin sak; förgåfves hotar han henne med rättvisans myndighet; han tillochmed går så långt att verkligen instämma henne inför rätta. Hon försäkrar med den största trygghet, att hon ganska väl känner Dodat och hans gistermål med hennes aflidna kusin, hvars plågoris han varit. Hon berättar med en mine af uppriktighet, alt han i Frankrike vågat visa sig passioneradt förälskad i henne sjelf; att hon har ansett för sin skylllighet att derom underrätta hans hustru för att göra slut på hans så förhatliga efterhängsenhet; alt denna qvinna, som för öfrigt hade många andra anledningar att beklaga sig ofver sin man och fattat beslut att ofvergilva sin tyrann, proponerat för henne alt gora henne sällskap; att vänskapen och särskilla skål till missnöje med vissa familjförhållanden bestämt herme sor alt taga detta parti; att hon, efter all i Nantes hafva varit nog olycklig att genour döden f rlora sin kusin, icke tvekat att ensam begifva sig till St. Domingo. Denna lilla roman, framställd inför rätten med alla yttre tecken af sanning och stödd för öfrigt på flera handlingar, som tycktes intyga dess sannfärdighet, forfelade icke att göra ett stort intryck på domarena, redan i förväg intagne till förmån för en qvinna, dittills bekant för silt anständiga, exemplariska lefnadssätt. När nu dertill hennes slutpåståenden emot käranden lydde på en betydlig skadeersältning, hvilket rigtigt var att taga den snåle mannen på det ömma, så skyndade sig Dodat, som var utan alla utvägar att bevisa simidentitet. att gå ombord igen och slog ur hågen alla tankar att reklamera sin hustru. Hon hörde sedan aldrig mera af honom, och njöt sin frihet i ostördt lugn. Flera lysande anbud oaktadt. trädde hon dock aldrig sedermera i något nytt äktenskap. Musik-Direktören Kull plägade ofta helsa på en gammal vän i Götbeborg, Nils Petter Gustaf B. Mannen lärer varit envis och ensaldig. Ilans natur-egenskaper torde latit honom till inskrift på sitt sigill välja orden: Nögd På Guds beslut; inilialerne svarade mot dem i hans vårda namn. Detta sigill låg på hans bord och kullfingrade alltid derpå, hvar gång ban besökte sin vän B. Huru han singrade, lick ban slutligen dit ett stort E. framför nögd, ditgraveradt med kulls penknil. Då det var färdigt sprang Kull upp från stolen och omsamnade sin vän B. fvad kommer ät dis? sragade denne. — Ack, det finns ingen så gudfruktig menniska som du! utbrast Kull. Ser du alla lytta bruka eljest skämmas för sina lyten, knota och knorra; men du är en annan. — Hur nu, bur så? frågade B. — Jo, det står ju i dit sigill, du har sjelf låtit sätta dit det: Enögd på Guds beslut. De Ryske eller Polske Landsförvistes resa till Siberien varar vanligtvis ett sjerdedels år. Transport-vagnarna bafva ett icke ofördelaktigt yttre. Deras byggnadssorm är afläng, de äro lackerade i grönt; det yttre har ingenting alskräckande. Detta är doldt. Till höger och venster inuti vagnen äro sex celler, men mörka och endast försedda med en luftkanal, som utlöper vid taket. Mellan dessa cellrader postar en vakt, som ätföljer fångarna till deras bestämmelse. Wid ryska gränsen afklippes häret på hvarje fånge, utan anseende lill personen. berester påsättes sångdrägten; på denna finnes personens nummer. Relan dan haavänliaa racan evpall fönrnavanl a flara fån