En matt vid Bullarsjän. (Af Emelie Calen). Uti en Finsk tidning har för kort tid sedan stått att läsa en temligen utförlig recension af ofvannämnda arbete. Med uteslutande af ingressen, som innehåller reflexioner öfver vår tids romanlitteratur i allmånhet, vilja vi bär reproducera artikeln, hvars omdöme vi, i likbet med Red. af Postoch lurikes-tidningar, till alla delar underskrifva. Annu hafva våra inhemska romanförfattare ej ansett det vara af nöden att tillgripa så starka och bittra botemedel, som en längre tid begagnats i Frankrike och helt nyss äfven vunnit insteg i England och Tyskland. Ätminstone bafsa de, som vi bittills fält intaga, varit af en temligen obestämd och fadd smak. Svenskarne äro måbända också ej så mycket i bebof af dylika. Men den tiden tycks nalkas, då de moderna hästkurerna äfven bär blilva nödvändiga för sedlighetens upprätthållande. Den romanlåsande allmänheten bar nyss haft en ganska svår och lång natt alt genomvaka. Vi mena Natten vid Bullarsjön.? bet beböfdes onekligen hela den lifvande glansen från ett par himmelskt sköna stjernor, lör att ej under det ständigt tilltagande mörkret ölvervåldigas af sömn. Ty längt ifrån alt interesset, under berättelsens gång, stegras — en visserligen svår uppgift, men som fru C. på det mest tillfredsställande sätt löst i ett par föregående arbeten — astager det tvertom och upphör nästan förr, än sjelfva romanen, så att man slutligen nödgas erkänna, såsom de båda lärjungarne, att sthen natten fingo vi intet. — Man måste dock bälla fru C. räkning för den billiga förtrytelse, hon visar öfver skrymteri och skenhelighet, och det aktningsvärda mod, bvarmed bon gisslar den falska religiositeten. Men vill en förs. aga för alt forbåttra — hvilket måste vara meningen med en tendensroman — och ej, såsom en simpel boxare, slåss för pengar, eller, på sin höjd, till publikens förlustelse, bör ban angripa det onda, ej blott der det utslagit och syns, utan äfven och förnäwligast der, bvarest det har sin rot och hvarifrån det bar sin hemliga näring. Hade fru C. handlat så, hade bon ej vändt sig med så koncentrerad barm mot det fanatiska läseriet i dess smutsigaste öfverdrift, utan äfven kastat en pröfvande blick på det religiösa tillståndet i allmänhet, då och der läseriet visat sig; hon skulle då kanske insett, att det för ett sannt kristligt lif ljumma interesse, som vidläder vår tid, i första band uppkallat samma slåseri, och att detta i sin förbatligaste ytterlighet blott är en för långt drifven reaktion mot det förra, och som derigenom beklagligtvis eger en sig fullt värdig motsvarighet. Härtill hade dock fordrats, utom de erslorderliga egenskaper som romanförf., dem fru C. visat sig ega, älven en klarare insigt i tidens religiösa kraf och en djupare andlig erfarenhet. Berättelsens onda genius, den grumliga källa, från hvilken händelsernas ström ytterst bärflyter, är läsarepresten Grave. — Om i hela denna roman ej funnes något annat fel, än det enda, att ba tecknat denna karakter så, som fru C. gjort det, vore det ändock tillräckligt att i grund förstöra arbetets ästhetiska värde. Fru C. tycks bär alldeles ha glömt, att man inom skönbetens område ej tål och ej bör tåla några rama verklighetsprodukter, hur sanna de än må framställas, utan att de förut genomgått konstens purgatorium. Det skönaste porträtt skulle ju mista sitt konstvärde, om målaren, i stället för att måla en ansigtsböld, som föremålet möjligen kunde ega, af någon oförklarlig och prosaisk kärlek till den oförfalskade natursanningen påsatte sitt konstyerk en dylik, hemtad från verkligheten. Utgör nu denna från verkligheten hemtade och af konsten oförmedlade del af det bela en sådan grundbeståndsdel, som. Grave i denna roman, så lider