Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 september 1847, sida 1

prester och lärare. Ått ett sådant är önskvärdt, nekas visst af ingen. Blott det kän verkliggöra de syften, för hvilka kristendomen, politiska moralen och samsundsandan gemensamt långe arbetat, men under ständiga hinder af maktbegäret och egennyttan. Lemnar man ännu längre åsido den skadliga förblandning af statsmakternas funktioner och prerogativer, hvilken nu i så mycket bidrager till Regeringsmaktens allt förnedrande och nedtryckande öfvermakt öfver den andra statsmakten, och hvartill dess öfsverdrifna inflytelse på presterskapet icke litet bidrager, så må man sörgälves vänta sig att institutioner skola kunna utveckla sig i tidens anda och i den rigtning, som likväl redan i lång tid våra grundlagar och det allmånna tänkesättet angisvit. Ölverallt i de bildade samhällena framstår behosvet af samvetsfribelens erkännande. Snart skall man äfven allmänt erkånva, att den är ett vilkor, äfven för det materiella välståndets utveckling, för handelns utvidgning; ty en vexelverkan emellan de olika folken blitver alltmer eftertraktad af dem alla. Att den är ett vilkor för det intellektuella framskridandet har länge varit medgilvet. Huru vill man då längre vägra folket, att sjelf välja sina religionslärare och själasörjare? Men huru står vål detta tillsamman med en sådan institution som några regala pastorater? Nej! liksom menigheternas bildningslramsteg, med hvarje dag skola visa obesogenbeten af de klagomål, man förut ofta hört på tillställningar och intriger vid prestval, hvilka till stor del just torde vara förorsakade af den brislande moralitet och hederskänsla, som det presterliga kastväsendet medfört, så skola nödvändigt sordringarne på en allmän sorsamlinsarnes rätt i detta afseende blilva allmännare och bestämdare. Det vore då så godt, att ju förr desto heldre lemna uppmärksamhet derat ty deraf hade alla gemensam fördel. — RNE vin 7