den tillh-äiorordnade guvernören Morandli blott emottagit sin befattning tor att, såsom skicklig jurist, leda sjellva ransakningen i processen emot deltagarne i den stora sammansvårjningen, hvadan han au, efher att halva fullgjort detta, kommer att lemna sin post sasom guvernör och alertaga sin förra besattning af fiskal. Första aldeluingen al den stora processen är således nu att anse såsom slutad. Resultatat bar blifvit sådant, att de brottsliga svärligen kunna undga ant bli fällda. — Patven har i en af statssekreteraren Ferretti undertecknad not vändt sig till nästan alla Europas makter, pa det att de skola doma emellan honom och Österrike i tvisten om Ferraras besaltande. Ryktesvis sormåles oslerrikiska — kabinettet hafva föreslagit pesliga regeringen att lata tvisten afgöras genom en af palven vald skiljedomare, men detta sorslag skall, enligt en annan berättelse, redan blilvit tillbakavisadt. En patriot bar väckt det förslaget, att man borde nedrisva vallarne kring Ferrara, för aft dymedelst betaga Österrikarne den på ordet place i Wienerfördraget grundade forevänningen till stadens besättande. Det sorljudes, att Frankrike ställt 4200 gevär till påfvens förfogande i Marseille och att från Belgien väntas flera lesveranser af samma vapen, inalles 120,000 stycken. Många polska och älven en hop franska officerare ha infunnit sig i Rom och erbjudit regeringen sin tjenst. Den soslerländska anda, Österrikarne genom sitt beteende framkallat, fortfar att vara lika lislig. I Bologna bar oppnats en subskription sor borgargardets unilormering. Ancona bidrar till borgargardets beväpning med 4500 gevär, Perrugia med 300 och Osimo med 200. Sex tusen romerske irivillige hafva bos palven anhållit att få tjenstgora i lägret vid Forli. — En tysk tidning berättar, att lord Minto skall ga som engelsk ambassadör till Rom. Såsom bekant, har alltsedan revolutionen 4688 ingen diplomatisk förbindelse egt rum emellan England och Rom. I Sardinien borjar nu märkbart en liberalare anda i regeringssystemet göra sig gällande. Censuren har blilvit mildrad och såväl trycksom talfriheten betydligt utvidgade. Ilvarje Sardinare, heter det, känner innehallet af den egenhändiga skrifvelse Carl Albert skickat till påfveo, och i hvilken han ställer ett betydligt understöd i truppar och penningar till Hans Heligbets försogande. Armön såttes på krigsfot. Storhertigens af Toskana dekret om inrältandet af ett borgargarde blef bekant i Livorno den 4:de Sept. och väckte derstädes den lilligaste glädje. Alla bodar och kontor stängdes, och sestiviteter, illuminering, musik och syrverkeri arrangerades. Ilallva befolkningen kom på benen, en bvar utan åtskilnad till stånd bar en stor kokard på bröst och hatt, alla helsade och omsamnade hvarandra af glädje och erkänsla. Militären fick icke lemna sina qvarter. Ingen patrull var synlig. Tusentals menniskor strömmade genom gatorna och ropade vivat för storberligen, pålven och folket. Det var en imposant anblick alt se, huru dessa böljande menniskomassor ända till sent på altonen utan nagot slags excesser ölverlemnade sig ät sin glädje. Hertigen af Lucca synes hafva återvändt till sina stater de sista dagarne af Augusti. Furstens återkomst betecknades genom flere arresteringar, som väckte ett allmänt och stort missnöje, och den 51:ste Aug. fordrade folket med hög röst längarnes befrielse. Med dessa sordringar blandade sig äfven ropen på en konstitution och insorandet af ett borgargarde. Ankommen framför slottsvakten skingrade sig massan, då vaktkafvande ossiceraren botade att gilva eld. Följande dagen förnyade sig rorelsen, staisrådet församlade sig och beslutade att skicka en deputation ut till hertigen på bans landtställe, för alt underrätta honom om sakernas läge. Folket åtföljde deputationen i massa till