ord derpå behöfver vidare spillas. Att alla bestämda afgifter af enskilte, till presterskapet, beldst om detta får rätt att desamma utsöka, mäste leda till obehagligheter och motvilja, kan äfven icke bestridas. Ått staten derföre bör med fasta löner ersätta den del af presterskapets bestyr, hvilken afser det allmännas behof, är antagligt; att bostäder böra af kyrkomenigheterna anskaffas äfven; wen att det tjenligaste aflösningssättet för sjelfva själavården, ungdomens naltvardsundervisning, radgisningen i enskilla familjoch samvetsangelägenheter o. s. v., lämpligast beror at frivilliya bidrag, såsom ock i hufvudstaden hittills varit brukligt (och att nu enskill egennytta och små papistiska sympathier framkallat klander deröfver och omogna sockenstämmobeslul, sådant bevisar ingenting) det är åtminstone min tro, grundad på den erfarenhet, man i Stockholm halst, alt presterskapet i allmänhet vart ganska belåtet, och sorsamlingarne äfven. Ett ocb annat undantag bevisar ingenting. De sednare tidernas konventioner på landet hafva i allmänhet icke varit sådana, som de hade bordt vara. All de numera måste gälla för begge kontrahenterne, kan icke hjelpas. Men nya borde ej ifrågakomma, utan en ester nyssnämnde grund skeende reglering antagas, hvilken kunde vid hvarje hädanefter uppkommande ledighet sättas i verket, intilldess den blifvit öfverallt införd. Då skulle ock samtliga presterskapet besinna sig ega samma interessen med sina menigheter och till dem stå i sådana ömsesidigt angenäma sorhällanden, att det, ifrån alt vara ansedt såsom folkets vedersakare, skulle säkert innehafva dess förtroende och kärlek. Man skulle, i samma mån presten egde bildning, karahlec, losterlandskänsla och menniskokärlek, se honom, al fri vilja, i vida högre grad ega del i landets lagstiflning och kommunernes vålsärdsangelägenheter, än den presteståndet nu si föga palriotiski och obetänksamt vill soka bibehälla, genom motstånd mot den stora reformen. Vi torde ännu en gång kommer alt ytterliga behandla detta ämne i en följande artikel. La