Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 september 1847, sida 2

ligen tinskrilvas den salska sambällsställning och de sorvända begrepp om heder, man väl visste länge hafva sunnits inom det yrke, fången tillhörde, på den tid den behlagliga händelsen timade. Löjtnant Munro hade myckel lidit; han hade mistat sin tjenst och var bragt i den yltersta nöd. Vid alla dueller ansäg han, lörsvararen, sekundanterne vara de örollsligastede laddade kallt pistolerna, de ledo al ingen sinnesrörelse, inga känslor al särad heder, och likväl var det de, som lade mordredskapen i handen på andra, hvilka bestormades af de mest uppretade känslor. Ilan betraktade principalerne i dylika fall såsom blotta machiner. Sekundanlerne i denna angelägenhet bade blifvit tilltalade och frihände; dersore kunde han icke tro, att fången skulle finnas vara skyldig till berådt och uppsåtligt mord. llan uppmanade juryn att noga öfvervåga allt, innan den droge den slutsats, alt löjtnant Munro var ledd af illvilja. Ilan onskade, att juryn måtte noggrannt prölva bevisen, och han hände sig förvissad, att beskyllningen mot den anklagade ej kunde styrkas. Sekundanterne hade, såsom han nämnt, blifvit lagförde och frikände, hvarjemte de genom en kongl. skrifvelse blifvit frikallade från allt vidare ansvar i detta behlagansvärda mål. bet var en omätlig skilnad mellan ett dödsfall, timadt under omständigheter lika de närvarande, och lilvets förlust genom midqnattligt mord för plundrings skull eller genom illvilja. I närvarande fall förekom intet bevis på illvilja, ingen uppsätlig loresats, utan den olyckliga händelsen timade i soljd af ett falskt begrepp, att ett sådant sleg var nödvändigt för att bämnas särad heder. llan önskade ott se denna plägsed i grund utrotad. — Efter nägra vidare anmärkningar tillade Hr Clarkson, att den anklagade genom sitt berömliga uppsorande från ledet tjent sig upp till löjtnant vid gardet till häst; men i följd al den sorgliga affär, deri han haft del, hade han blifvit berolvad alla medel till bergnivg, och hans hustru och sex barn bade rakat i fattigdom och landsflykt. Mänga ansedda personer kunde intyga hans stränga beder, ådla karakter och mensklighetskänsla. — Sådana intyg algåsvos jemväl af markis Luglesea, Munros sordne chel vid gardet, jemte slere andra officerare. — Gencralprokuratorn yttrade nu, att han säsom olfentligt ombud uppfyllt sin pligt, då han sramlagt för juryn de med beskyllningarne mot tängen förenade bevis. Han ville iche göra nagra anmärkningar derölver, utan lemnade sragans algörande i nämndens händer. Vid slutpåståendet utlät sig domaren, att det var tvenne frågor, juryn hade att afgora: först, huruvida olverste Faweelt funnit döden i följd af någon valdsambet å den anklagades sida; och, för det andra, om nämndens ledamöter vore härom ölvertygade, huruvida den var uppsätlig och ätloljd af illvilja å sängens. Han genomgick sedan noggrannt bevisen och yttrade sin tanka derom, i det han fortfor: Det var hans pligt att säga dem, att om två personer tvistade och de gingo åstad med farliga vapen att kämpa i envig, och endera fann döden, ansåägs den öfverlefvande al lagen säsom saker till mord. be borde taga alla omständigheter vid detta beklagliga mål i osvetvägande och såälla ett sådant utslag, som rältvisan hkrälde. Han hände sig sorbunden att anmärka, det han, under bela loppet af sin ersarenhet vid domstolar, aldrig sunnit någon anklagad part, som erbållil baltre vilsord för sin frejd, än den nu tilltalade; men om nåmpden ansäg brottet bevisadt, vore det dess pligt att askunna utslaget Skyldig. Eher denna framstållning afträdde juryn, för att öfverväga saken, samt återkom, efter 20 minuters frånva10, till domsalen och afgaf yttrandet askyldigo, men med kraftigt förord om nåd. Domaren yttrade då: AdÅlexander Thompson Munro, ni har blifvit öfverbevisad om mord; men juryn bar, elter behörig granskning af sakens omsländigheter, kommit till den slutsats, alt den bör läta sitt otel ag åtsoljas med ett förord om nåd. Åfven jag bar föstat uppmärksamhet på bevisens na:ur, och de upplysningar, som gilvits med alscende på nämnde omständigbeter, och pligten bjuder mig tillse, att detta förord blir afsedt. Men det tillhörer dem, åt hvilka benådningsrätten är förbebällen, all Öfvervi äga omständigheterna af edert brott: tv det är ett brott att ut