LLJUnCÄ 171d1u-11 444 LJ Ef JULUM pe 1004 (1 anta spanmålssorter. Ny spekulationslust är äfven — ö dersöre icke att förmärka. oaksadt de ganska billiga priserna. —— Rättegången mot löjtnant Munro. Vi bafve ett par gånger förut i denna tidning omförmält den process, som i England blifvit anställd mot löjtnant Munro, anklagad för att i dueli hafva mördat en sin slägting, öfverste Fawcett, äfvensom den dom, hvilken af domstolen, på grund al juryns utslag, blifvit öfver honom sälld. En utländsk tidning bar nu i sammandrag meddelat förloppet af ilräågavarande rättegång, och dä löjtnant Munro under sin frivilliga landsflykt en längre tid varit härstädes bosatt, torde en reproduktion af nyssbem. species facti för Ilr Munros härvarande vänner och bekanta vara af interesse; hvadan vi här nedan intage densamma, så lydande: General-prokuratorn utvecklade målets beskaffenhet för juryns ledamöter. be torde alla minnas den bedröfliga duell, som egde rum för omkring fyra år sedan. Han ville icke anställa några betraktelser, i afsigt att väcka deltagande för den aflidnes familj, och han bad dem ur sin själ utplåna allt, hvad de kunnat läsa och höra omtalas beträffande den sak, de voro på väg att pröfva samt att asfgifva ett kallt och lugnt yttrande på grund af de bevis, som shulle dem söreläggas. Den anklagade var en man af strång heder och otadligt rykte, samt bade utmärkt sig i det allmännas tjenst. Ilans olycklige motståndare var jemvål eu man af osörvitlig karakter. Efter några vidare anmärkningar hördes vitineno: Mr Gulliver: aÅr 4843 var jag låkare vid Blå Ilästgardet. Jag kände rätt väl löjtnant Munro. Nyssnämnde år låg regementet i kasernerna vid Hyde park. Jag minnes, att den anklagade besökte mig den A:ste Juli tidigt om morgonen och bad mix vara sig söljaktig vid en bedersaffår. Jag vägrade i början att gå, men följde honom sedan till Camden Town. fan sade mig, att i stället för att öfverste Fawcell bordt vara tacksam mot honom för det han (Munro) gjort, syntes han missnöjd och hade grost skymsat honom. Jag begaf mig, jemte löjtnant Munro, samma morgon duellen egde rum, i hans vagn till vårdshuset Brecknock Arms i Camden Town. Vi sramkommo tidigt, och kort derefter mötte vi öfversten och två andra herrar på en plats nära värdshuset. En afdesse herrar var öfverste Grant; den andre kände jag icke. Motparterne gingo derelter till en annan plats. Munro bad mig följa sig, sågande att jag torde blifva af nytta. Parterna åtskiljdes derefter och ställde sig på föga afstånd från hvarandra, och jag börde kort derefter kvallen af pistolskott och ett rop, påkallande milt bistånd. Jag gick oförtöfvadt till stället och fann då öfverste Fawcett liggande på gräset samt löjtnant Munro stående bredvid honom. Ölverste Fawcelt sade, att den anklagade icke sigtat med pistolen på honom, träffen var en verkan af slumpen. Så snart jag kom fram till öfversten, märkte jag att han satt ett sår i bröstet, hvilket jag ansåg farligt. Jag anskaffade genast biständ och lät föra bovom till värdshuset, der han några dagar sednare afled.o — denom srågor erhollos följande svar al nyssnämnde viune: Jag har kånt löjtnant Munro i lio ör. Jag var närvarande vid sorboren med lierrar Cuddy och Grant för deras delaktighet i den olycklig: duellen; de blefvo båda frikända. Jag tror, alt Munro yttrade vid det olyckliga tillföllet, att öfverste Faweett med öfverläggning riglade sin pistol mot bonom, och öfversten anmärkte, all det sår, han fatt, härrörde af slumpen. Jag hade ingen del i tillställningarne för duellen. Jag var närvarande för att lemna bistånd, om så olef uödigt, innan jag samtyckte att åtfölja den anklagade, sade ban, att jag kunde blifva honom nyttig. En mer ömsint och vånfast man finns icke. Ilan var den sista person, som syntes vilja söka tvist med andra. Jag bör säga, att fingen beldre ville hålla till godo en lätt skymf, än visa någon harm. Hans far tjente i samma regemente före honom. Löjtnant Munro är gift och fader till flera barn, af hvilka de flesta äro flickor; ban har ingen förmögenhet och är beröfvad sin tjenst, som gaf ho