GÖTHEBORG. I denna tidning blef i fjol en gång omnämndl, alt det kommit till vär kunskap, det eu halländsk srålsebonde blifvit så barbariskt misshandlad, att ban deraf ljutit doden. Nagra detaljer anfördes äfven och derjemte ett rykte, som skulle blifvit utspridt, att han dodt af gift. Kort derefter yurade Hallands läns Tidning, att vid anställd låkarebesigtuing å kroppen skulle, såsom det föregafs, kitt sunniis i den dodes mage. Huru bärmed sig rätteligen förhöll, kuude vi då sör tilltället ej få närmare upplyst. Saken blef imellertid undersokt vid Årstads häradsrätt, och denna har afkunnat sitt utslag, hvilket underställts Gotha Bofrätt. I Aftonbladet for den 4:ste dennes bar nu varit intagen en dit insänd, efter ransahningspyotokollet uppsatt ocn således tillförlitlig, fullständig berättelse om denna ohyggliga, om Ryssland och dess lilegenskap erintaude tilldragelse, hvilken uppsats vi anse oss bora reproducera. Den lyder som följer: adet gifves vissa borigomda landsorter, der adlige godsägare de facto baiva en så (algörande osvervigto, att allmogens klagan ölver härd behandling i ögonblicket förstummas utaf sogdens kåpp, och knappt vägar hviskas till lika länkande grannar och bröder i olyckan. Om detta å ena sidan vittnar om en rähet i utof ningen af husbondevåldet, som paminner om medeltidens Europa och nutidens Rysslind, sa siamhalles derigenom, å andra sidan, det ofta påpehade sactum, att vi blott undantagsvis äga en sjelsständig landsorispress; ty om den seodala straffrättens aberrationer mera lramhollos, skulle småtyrannernes slafpiska troligen falla mindre tätt på bonaryggen. Nu deremot få de mest upprörande bändelser passera, utan at aLänstidningeno vidrörer dem med eti enda ord. sluruvida dessa rellexioner äga tillämplighet, skall visa sig af följande, vid Årstads häradsrått förlidet år afdömda och sedan Kongl. Gotha hosrålt underställda brottwal. Påshdagen 1846 hade några frälsebönder i Arstals by, under säteriet Sannarp, som ages af envoygen m. m. baron Lagerheim och disponeras af lojtnansen L. Lilljenook, dristat sig att inför den sistnämnde föra klagan derolver, att mera dikningsarbete, än skäligt var, blitvit dem utaf ladusogden tihdeladt. Ur löjtnanten, som eljest bor på säteriet lljulebeng, befann sig for tillfället på Sannarp, och då inspektoren på stället, C. Claesson, icke var hemma, underrältades han skriftligen om böndernas klagomal, samt förständigades, att, om dessa voro rättvisa ladufogden Jons Svensson borde diillhallas hvad skäligt kunde vara; men alt deremot, om bondernes klagan vore ogrundad, den af dem, som klagat utan orsak, borde vederborligen tillråiavisas, enär br lojenanten icke framdeles ville höra dylika klagomal. o Till yttermera visso hade löjtnanten, enligt Jöns Svenssons vilinesmal, för honom samma dag omtalat, all srälsebonden Sven Persson varit ibland de klagande, samt ederjemte förmält, all i händelse denna klagan blilvit utan fog framställd, borde viltnet bestralfa Sven Persson, derom br löjtnanten sade sig äfven halva tillskritvit Claesson. o Här möter oss straxt ett litet prof på faderlig lagskipning: en bonde klagar hos busbonde, öfver bonom af ladufogden ålagdt alltför betungande arbete; hvem borde bär undersöka saken? utan tvifvel husbonden sjelf. Men hvilka så detta uppdrag? Jo — inspektoren och ladusogden, med serskild anmaning till hvars dera, att, om bonden befinnes balva orätt, tillrättavisa och bestralla honom. Alltså bart, domare och executor i en person! Som man kunde vänta, var inspektoren icke sen alt verkställa det andra alternativet utaf sin herres befallning. Paföljde tisdag d. 44 April skickar han ett bud ull Sven Persson, all denne onsdagsmorgon d. 45 skulle inställa sig på Sannarp. Budet fviltnet Benet Peter In