Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 augusti 1847, sida 1

— ——— — — ——————— — måängen annans härdbjertenhet att kunna visa de fattige från sig utan någon, icke ens nodvändigaste, hjelp. Ins. önskar ingenting högre, än alt han häruli selt allt förmorkt, men ban tror sig skyldig ej dolja sin enskilda, och, hvad ban redan sunnit, mångas med honom delade öfvertygelse att det skall blitva öfverallt i landet svårt, och på de aldra flesta ställen omöjligt att förmå per: soner, som inse betydelsen af alla desse aligganden, att åtaga sig dem. Öch hvar stadnar det da? Må man svara: alt den, som ej är 60 är gammal, ej sjuklig, ej innehar tjevsiebelattning, ej under de 2:ne sistlorliuina aren redan varit namndsledamot o. s. v., är ovilkorligt tvungen enliat hongl. sorordningen Jen 29:de Augusti 18145 al emottaga sina socknemäns kallelse till socknenämnds bestyret och, i soljd deraf, enligi lattigvårds förordningen att ålven ikläda sig bestyret dermed; men hvad blir resultatet med tillsättningen af en sådan nåmndsoch fattigvärdsstyrelse, der hanshe ej en enda äger förenadt bvad förut omnämnts såsom ovilkorligen erforderligt: tid och förmåga för de äliggande värfvens utförande, om ban ock ej saknar viljan, som val ej heller får allmänt påräknas, men utan byilken också intet nagot redbart blir gjordt. Resuftatet blir då, alt förordningen kommer att sakna verkstållbarhet, och med verklig vemodighet uttrycker las. sin sullkomliga öfverlygelse, att detta blir denna sorordnings ode. bet är sannerligen i högsta målto beklagansvärdt, alt vederbörande konungens radgisvare synas sekna tillräcklig kännedom em verkliga lillslondet i landet, och om den hos menigheten ännu på längt når ej befintliga hvarken kommunal-anda, eller nödvändiga bildning för ändamälsenliat bestridande afbommunalbestyr, hvil ket dock så tydligt har gilvit sig tillkänna vid de flere under sednare åren förekommande allmänna frågor, af hvilka Ins. blott vill nämna den om skolväsendet, som dock tycks bordt få i första rummet påräkna det mest allmänna bifall hos menigheten, då den så länge lidit af saknad undervisning och deraf osa följande kännbart beroende af dåliga rådgi vare, saklorare m. m., enär en stor del af allmogen icke ens kan läsa skrifvet, än mindre sjell sbrilva, ofta iche ens sitt namn. Men hvad hjelper allt beklagande af nu nämnde förhållanden? Den Kongl. förordningen måste dock, atminstone på försök, bringas till verkställighet. Dertill fordras likväl efter Insändarens omdöme ovilkorligen nårmare upplysningar och förtydligande af flere punkter i densamma; Ins, uppräknar såsom sådana: 5:1e 2:n ålägger husbonden ansvara för sitt ljenstesolks och arbetares med deras barns försörjning (så att de ej falla fattigvården tik last) under den tid arbetet oftalats eller kontraktet gåller. Sådant kontrakt kan vara för kortare eller längre tid, det kan t. ex. vara ingånget med person för en obestämd, blott helt kort tid, eller beroende af busbondens godtsinnande, att, när ban ej vidare anser sig behölva mannens biträda, eller blir missnöjd med honom, då alskeda honom, Skall, i sadana fall, efter ordalydelsen, husboudes ansvar för möjligtvis inför skrifne flere fremmande personer hafva upphört, och socknen vara skyldig genast emottaga till försörjning dessa personer med kanske stora hushäll? Samma 2 berättigar fattigvårdsstyrelsen, att, äfven under slika personers kontrastiseller tjenstetid, lemna fattigunderstöd åt dem på erhällen anledning, eller, om styrelsen finner sig dertill föranlåten, samt att derester i laga ordning återsöka det af husbonden, utan annan skyldighet mot denne, än att underrätta honom derom, då understödet lemnas, således ej ens höra honom förut, om den klagande haft fog föll aff axla Saat Pn —