ölrigt vet man ännu i denna stund icke hvad färg, Regeringen bar, eller bvilka principer, som den ämnar lågga till grund sör sina handlingar. Att den synes vilja följa en slags soreningsoch sammanjemkningspolitik. har man väl tyckt sig finna ; men dermed hvarken är nationen nöjd eller kan vara det, allraminst i en så kritisk tidpunkt som den nuvarande, då å ena sidan fråga är om att afskaffa allt förmurknadt och odugligt i statsinstitutionerna och å andra sidan att bibehålla detsamma. Regeringen kan följaktligen icke ega folkets förtroende ; men då den icke har det, så kan man äfven vara fullt förvissad om, att hvarken nationen eller dess valmän kunna på den sätta någon godtrogea förtröstan. Oss återstår nu blott att undersöka, huruvida nationen i tystbet rustar sig till en afgörande strid mot det parti, som under så många och långa år sorhindrat och bekämpat dess framätskridande under reformernas baner. Vi skulle nåstan vara srestade tro så vara förhållandet, om vi icke bade för ögonen de mest ojäfaktiga bevis på motsatsen. Aldrig har ett folks harakter mera träffande blifvit skildrad, än det svenska folkets af snillet Ehrensvärd, som kallade det en trög nation, full af hetsigheter. bet år just denna dess medsodda, från far till son ärfda tröghet, som gjort, att den i så många alseenden står tillbaka för andra nationer, och det är just dessa dess likaledes i arf gångna hetsigheter, som verkat, alt den dock icke blifvit helt och bället stationär, utan, om ock blow då och då, gjort ett litet språng sramåt. För att besluta sig till ett sådant, måste den emellertid hafva någon rätt kraftig impuls. Hvad den efter att bafva erhållit en sådan, kan uträtta, det visar historien, derom tala bland annat tidebockerna under Erik XIII:s, Gustaf Vasas, Gustaf II Adolphs och Carl XII:s tider. Men den beholver också nästan alltid se bilan blänka eiler höra bojan skramla för att kunna förmås resa sig i sin lulla kraft. 4809 kunde den af de Store hafva erhållit nästan allt, hvad den bade fordrat ; men den åtnöjde sig med hvad man bebagade tilldela densamma, och var redan trenne är derefter beredvillig att återgifva något af det bästa, den erhållit. Det är sorst på det sednare årtiondet, eller rättare: blott under riksmotet 1840—41, som den börjat föra ett mera sritt och kraftfullt språk och soka göra sina rättmåtiga fordringar gällande. Och bhvarföre männe? Jo derföre, att den gamla regimen rähade att allt för mycket uppskaka de der på djupet af dess tröga lynne slumrande betsigheterna. knappt hade dock Carl XIV Johan lagt ned sitt krönta hufvud till den eviga hvilan, och Oscar I uppstigit på bans thron, så inträdde äter den gamla vanliga Åtrogheten, hvilken under riksdagen 1844 — 45 nästan olvergick till en sullkomlig dvala. Att denna icke ännu kos alla sortsar, dersore bafve vi alt tacka: pro primo sammansättningen af representationskominitllcen, pro secundo statsministern grelve Posses ledning af dess arbeten och pro tertio det resultailösa resultatet at desamme. Allratydligast uppenbarar sig den svenska srögheten då, när tiden nalkas att den röstberättigade delev af nationen skall skrida till val af sina representanter vid ett blifvande tiksmöte. Det ser då manga gånger och på många ställen ut, som om man allsicke brydde sig om sin rättighet att utse ett ombud vid den sammankoust, der folkets och landets vigtigaste angelågenheter skola afgöras. Så är, för att uu namngifva ett ställe, fallet här på platsen. allvad är det värdta, säger A. dalt jag går upp och väljer riksdagsman! Jag bar blot 42 röster.a— KOch jag blott 94, yttrar då B, aoch jag endast 64. infaller C, — och sä vidare hela alfabetet igenom. Resultatet af dessa öfverläggningar och jemlörelser blir merändels det, att ainagen bryr sig om att gå upp på rådstun; ty adet blir ändå de store, som göra slag i saken. — Men hvarföre de kunna det, derpå tänker man ollsiche; ty om man det gjorde, så vore lätt att finna, det ade slore ofta just få öfvervigten på den grund, att ade småd icke bry sig om att afgifva sina röster. Huru helt annorlunda går det i England till vid valen af parlamentsledamålar! nar cor man kommmerna sammanrtgå.