ver, hvilka då få ett torp med invevlarier och et års förlag — emot skuldsättning för värdebeloppet. Kan man tänka sig något orimligare, an redan denna princip. Skuld är anticipation af framtiden; såsom vi veta utgör den i vär tid det allmännast begagnade sättet all kväcka ens förhoppningar och stäcka lefnadsmodet. Nu har man boppats. att de bosatta skola med friskt mod gripa saken an, då de, vid den nya början af sin bana, bafva utsigten för sig att behofva angripa en skuldsumma, som de skola arbeta sig utur. Tolshundrade sloriner (Rdr bko) utgöra den Sisyphssten, som de komma att vålta på under återstående lisstid. Huru kan man förvänta sig lycklig utgang på en sådan kamp för andra än nägra få, synnerligt kraftigt utrustade karakterer? — För öfrigt utgöra dessa kolonier också till en del sortsättuing af tukthusiden, och, göra deras administration ganska kostsam. Åltatusende äro koloniserade derstådes elter olika och modilierade grundsatser, men administrerande personalen stiger till — femhundrade! Hvilken ofantlig kostnad måste icke en sådan bär af tjenstemån föranleda? — Också anses saken der misslyckad. Fordringarne för ett kolonisations system för straffade brottslingar anse vi vara: 4) att den frigilne icke af sin ställning och sin omgilning kan påminnas om sin sordna lelnad; 2) att han lorijenar in det värde, som han erhåller i jord och medel; samt alt ban saledes hvarken får något såsom skänk eller nedteyckes genom den lortyngande låneoch skuldsättnings-principen, 3) att han icke får lsorsåljningseller belaningsrätt till den jord, man tilldelar bonom, utan enuast alilstids-besittaingsrått, hvilken sednare likväl får ötverga till bans barn, i fall ban vid sin dod bar sådana; härigenom är ban räddad ifrån utsigterne att med okad beqvämlighet kunna börja ett nytt vagabondelil; 4) att ban är fullkomligt fri, så at ban får o!vergilva hemmanet, men också med uppoffring al en sådan sformogenher, 5) att han fästes med småningom vexande kärlek vid den torsva, som ämnas honom, och som bör honom anvisas sednast på andra äret al hans preliminäårarbete (hvarom mera skall sågas); 6) att han genom samiljvand fästes vid lifvet; 7) aut han utom en värdigt och omtänksamt vald prest, och liha omsorgslullt vald låkare, icke ser andra personer ibland sig, ån saådana, som hafva delat hans öde; 8) au han först genom stralsarbete lar lära sig att arbeta, i sall ban icke sorut kan det (såsom kanske oftast är handelsen); 9) att de sjellve under prestens ledning få bida sin kommunalstyrelse, samt tillochmed under samma ledning utarbeta och godkänna en kommunal-lag för sig — i olverensstäamwelse med den allmänna; 40) att sinvet hos dessa physiska sjukliugar år bräckt genom ensawhetsfängelse och soregående tvangsarbete. r Under sådana omständigheter kan man tryggt påstå, att ett sådant samhälle skall stiga i starkare proportion, i moraliskt afseende, än de vanliga. Den lag, de sjellve osverenskommit att följa, den kunna de vål bryta, undantagsvis, men hela mängden af dem skalt då tillämpa densamma, och det är en allmän ersarenhet att rättskänsla är det som minsl saknas hos brottslingar. Man länke sig au dessa personers ställning! De äro skyddade undan osvermodets och föraktels blickar; de hafva egt tid att besinna sina sordna gerningar; de halva en ny utsigt, en sorhoppning i verlden, den första solida; de halva sjellkanslan att genom egen kralt och eget arbete halva förskallat sig en sadan ställning; de hafva inga lockelser al lyxen, ty grannen bar lika tarsligt, och dessutom ligger i sjeltva Rinaldinoskraet en anda af kamratlighet, som oftare fredar dem sjelfve än andra frun deras tillgrepp, äfven då uår oredligbeten utgör deras yrke. Menniskans behof af lag lör en gemensambet uttalar sig i detta förhållande. be halva vidare tillräcklig tillgang att fylla litvets bebol; de hunna i hustigbeten och i en stilla förkofran vinna den lelnadsglädje, som menniskan bebofver. Det bör for sadana menniskor bli möjligt alt, från det inskränkta svftemälet att berga sig, osvergå till det hogre, som bildningen utstakar. 222—. BITAR LR LA MAR ATT RDR BAS FAN RAS Ä —