STNYCKEGUDS. Den bekante Lasitte var en af börsaristokratiens ädlaste representanter, en man, hos hvilken menniskan allid var mer än köpmannen, banbiren, ministern. Det är bekant, att han, mot Ssluset af sin lelnad, just genom sin redlighet var nära ant bhlva lika favig som i borjan af sin bana; men det sätt, hvarpa han öfverstod krisen samt äterhom till rikedom, är ock ett ypperligt bevis för sanningen al det gamla ordspraket därligt varar längst.o Om hans första uppkomst berätta hans vänner soljande: LTasitte I kom till Paris såsom en lattig yngling. Han hade en rekommendation till en dervarande rik I bankier öch gick till honom för att fråga om han der kunde så arbete och bröd. Men tekommendalionen gjorde sin vanliga verkan, d. v. s. hon verkade icke alls; han afvisades med någon vacker, deltagande fras. bå han gick sin väg och tedan var ute på gården, såg han en knappnal på marken, tog upp densamma och satte henne i rockätwen. Innan ban husnit porten, lät bankiren ropa honom tillbaka och gaf honom en obetydlig belattning — för knappaälens skull. I denna befattning ådagalade han så mychen flit, redlighet, omtanka och anspräksloshet, att han snart steg från plats till plats, ills han efter några år blef sin rike principals Hf bolagsman och mag. — Napoleon kallade Lalitte lelhonnötev banquier. Han kände sitt folk, och holl sig vid positivus gradus, som här betydde vida mer, ån det mest stätligt granna superlativa talesätt. Alldeles på samma sätt skickade Napoleon den simple soldatens enkla hederslegionskors till erkehertig Karl af Önertike, under det all andra prinsar och krönta bufvuden åtminstone erhollo kvmmendors-korset, eller le grand cordon. Karahtersdrag ur Fredrik MWilhelm den treljes lefnad. Hvärje morgon, efter hållen soredragning i kabinettet, plågade konuvgen, om också endast för ett ögonblick, uppehålla sig i drouniagens rum och sfrukostera, helst frukt, med henne. Vid inträdet en gäng blel han på hennes sybord varse en vacker mössa, som synstes honom ny. Leende frågade ban efter priIgel. abet år icke brav, svarade drottningen skämtsamt, aalt manner vilja veta, hvad frunimmersgrannlå hostar; de sorstä det icke, och sinna sedan allt for dyrt Ö — QMen du kan väl ländå säga mig, hvad denna mössa kostar; jag ville gerna veta det! — ah jal jag bar vah en för godt köp; den kostar endast 4 fläsdaler. a — eLadast? forskiäckligt mycket penningar för en sådan saklo och under det konungen, stående vid fönstret, sortsor att satirisera, blir ban vorse en lorbigående gardes-invalid, hvilken han vinkar och uppkallar. bå densamme iatrådt, såger konungen till honom: abamea, som siter der på soffan, har mycket penningar; ty vad menar du väl, gamle kamrat, att hon gilit för den mössan, som ligger der på bordet? Men du må icke låta sorblända dig af det vackra rosabandeto — Den gamle krigsmannen, oersaren i sådane saker, drager på axlarne och säger slutligen lakoniskt: aANå, den sårer väl kosta några skillingarlo — aber hör du deto, fortfor konuogen. ala, skillingar! 4 riksdaler bar bon betalt derför. Gå nu bort och låt gilva dig lika så mycket af den vackra srun.o — Leende ser bon på konungen, oppuar sin börs och lägger 4 blanka riksdalrar i den sakta framrådde soldatens sramvista band. aMeno, tilla— — A—d9— UCWwcO—80dL