Ett besök på Guldsmedshyttan. För hvar och en som sätter foten inom Westmanlanland, kan ej brukspatron Elzviks namn vara obekant. Det omtalas lika mycket af skjutsbönderna, som bland herrskaperna. Dermed sorenas naturligtvis hans lyckliga upptäckt af sillvergrufvorna vid Guldsmedshyttan, hans frikostighet och hans verksamhet. Hos patronerne är denna berättelse blandad med förtrytelse deröfver, alt han satt upp kolpriserna och arbetslönerna så högt för dem; men detta samma blir beröm i allmogens mun. Det är en sior skillnad mellan Guldsmedshyttan för några år sedan och nu. Det var då en vanlig bättre bergslagsby, med sin gåstgifvaregård, sin hytta, dyra rostugnar och slaggvarp; nu har hr E. köpt in bela byn och sysselsätter endast för grufvans och silfverhyttans räkning omkring 200 arbetare. Ett stort vackert hus är uppbygdt, äfvensom byn, och utåt den obeskrisligt täcka slipgrande ån äro smakfulla gångar och bersåer i mängd anlagda. På intet ställe har jag sett en sådan forening af industrioch skönbetssinne. Merändels ligger det i praktiska menniskors lynne att uppolfra det sköna för det nyttiga. Or E. uppossrar intetdera. En kanal gräfves för en vattenledning och i kanalbankarne planteras med detsamma alleer ; vägar anläggas och skuggrika träd solja dem åt; dyrbara pumpverk byggas och in i geusvan byggas spångar och bänkar för de resande. Sjelfva hyttan, den nya byggnad, bvarest det ädla silfret rensas från slaggen, är en förening af det nytliga, omsorgsfulla och prydliga. Lycklig du, om du kommer dit i passande tid för att få se denna metallens skiljande från malmen, det ögonblick då ur den tjocka blymassan silfret med strälande blick drager sig tillsammans, och med en hiumelsk glans säger likasom sitt sista farväl åt det stoff, bvari det varit bundet. Någon skönare syn skall du sällan skåda. Derför är älven silfverblick ej blott ett poeliskt ord, det är en rent teknisk term och visar buru äfven den prosaiska vetenskapen ibland ej kan afhålla sig från ett beundransutrop öfver det som är sköat. Ifrån hyttan kommer man på en nybygd väg, grusad med krossade bitar af grönt, glasartadt slagg, fram till det berg, hvarifrän medlen till allt detta utgå. Här se vi gruffält i smått, med sina öppningar, sina pumpar, sina malmbögar och upphämtningsmachiner. Öfverallt horas ur djupet dofva hammarslag eller grusskott, ackompagnerade af deras kvackniogar, som olvanpå berget sönderstycka stenarne och utrensa walmstufferna. Tala väl vid den der duglige dalgubben, den hederlige riksdagsmannen med penningen på bröstet, så letar han ut åt dig några vackra blyglansstuffer bland den mängd af glänsande malmer, som ligga der uppe i boden. Genom hela detta berg synas rika sillverådror strömma och ligga på ett och annat ställe nära nog uppe i dagen. I fordna dagar har man kännt detta ställe, och guldsmedsbyttan torde deraf ba sitt namn; men inom mannaminne bar man aldrig förr än nu bearbetat den. Traditionen förmäler, att under någon härjande farsot den gamla grufvan fallit i ödesmål. Men dit miste vi nödvändigt gå, och dalriksdagsmannen blir säkert vår språksamme vägvisare. Man går en liten bit uppåt ifrån det nya gruffältet och inträder genom en dörr, sprängd eller rättare sagdt bränd genom berget. Framkommen härigenom mötes man af en anblick, som säkerligen är den enda i sitt slag. Man befinner sig likasom i en ofantlig stor sal, hvars väggar äro de tvära, nästan Släta, 30 å 40 alnar höga bergsväggarne, hvilkas tak är den blåa himlen osvanför och golfvet en lägre dunkel vattenyta. På en bro går man derösver. Öölverst på bergets rand stå granar och björkar, som höja sig öfver djupet och bekransa den herrliga klippsalen och hvars svigtande kronor alspegla sig i vattnet, bvarösvår svåfva än ljusa dagrar, än mörka skuggor af de söwiilande molnen. I ena ändan af grufvan in9317 eft Art havävt A:: anm AnMEu Il, ET