Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 augusti 1847, sida 1

oaktadt möjligen en och annan myndighet, prest eller domare, nu kan förvillas genom kungorelsen och tro, att han är skyldig genast påskynda valförrättningarne, liksom då konungen eller statsrådet kallar till urtima riksdag. I sjelfva saken betyder detta ingenting, då kungörelsen i alfa fall utkom så, att valterminen infaller inom den af Rikets Ständer soreskrisna tiden; men saken visar imellertid än ytterligare otjenligheten af hela denna regeringens kallelse eller aerinrano, då lag, den förutan, bestämt, huru sorbällas skall. Hvad angår Minervaso klander, att Regeringen skulle önskat se valens utgång, lör att derester råtta sig, synes en sådan Regeringens afsigt att lämpa sig efter de tre väljande Sländens opinioner snarare vara en förtjenst, än ett sel, om den verkligen hyses. Jag har likväl anledning tro, att det ej sig så alldeles sorhaller. Jag tycker mig sunnit, att man på vissa håll hoppas och tror på möjligheten af en ganska medgorlig riksdagspluralitet, förltande sig derpå, att några åtgärder, som onekligen sorljena nationens bilall, skola mildra obelätenheten med det lama och obestämda i utförandet. Men om ock det skulle visa sig, att boppet slär felt; om de valde ombuden skulle visa sig aldrig så beslutsamma all yrka mera allvar i bandlipgen och grundlighet i genomförandet af reformerna; så blilver dock nog den politiska temperaturen på samhällets höjder ungelär densamma. bet är en naturlig soljd af den såkallade konstitulioneltmonarkiska principen — heldst om denna, af personliga sympathier eller andra anledningar, såsom fruktan sör ölvermakt, politiska brytningar, eller dynastiska obehag, sörlitar sig mera på sjelsherrskare politikens stod, än på folkens egna kraft och tillit, — att national-opinionen behandlas såsom ett barnsligt okynne, hvilket sorgår med tiden, och hvilket, om det går för längt, på sin höjd fordrar ett ombyte af insormatorerne sministrarne) men också då finner sig belatet, utan alt systemet på det hela behöfver förändras. Jag anar derföre, att, om ock valen blifva sådana, som de borde, och som man af nationens goda omdöme och upplysning kan vänta, de dock alldeles icke komma att verka en ändring i dohtuinerna, som ännu synas gälla mera än förtroendet till en fri och rask utvekling af folkkraflen. Dock! äfven behofvel af ett sådant förtroende kommer en gång alt rönas. Det är visserligen illa, om det då skulle vara väl sent; men den, som nåsot kan uppfatta tidens tecken, inser nog, att detta mindre betyder. Det är nemligen en sanning, att just denna kraft bar en sior spånsligbet, som sätter den i stånd alt på ett ögonblick intaga sitt rum i tiden. Saledes tålamod — och vi få se! Det har ofta fallit mig in, att det är märkvärdigt att så många kunna misströsta om möjligheten af att friheten, på en gång införd i de gamla institutionerna, icke skulle kunna uträtta något. Vi se likväl, att den i alla tidens nyare inrättningar, der man ej bundit händerna på folkets bemodanden, visar alldeles förvänande resullater. Inom den nya verksamheten, för hvilken hvarken de gamla styrelserna eller lagstliftande klasserna haft nog hufvud att reglementera, utan hvilken fatt gå fram wera efter behag, halva uppfinningar, kunskaper, sorlagskrafter, arbetsskicklighet, framalstring, med elt ord allt, gatt framåt med jättesteg. Man tillgodogor sig snart sagdt hela naturen, med en skicklighet, omtanka, beräkning, ja med en lycka, som gränsar till det otroliga. Och man skulle då icke kunna lika lyckligt lösa några enstaka frågor om borttagandet af det ruttna och odugliga i samhällets gamla organisation — hvilket dock allt synbarligen endast har sin grund i väldets ursprungliga ofvermakt och listens begognande af folkets okunnighet och passioner. Sedan likväl rättsbegreppen, så pass som de redan gjort, anvisat den väg, bvarpå våldet kan besegras, och den politiska bildningen redan