Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juli 1847, sida 1

der. — aMen han sjelf bar ingen fortjensta Välan ! är då väl du bättre? Har du löst att följa sktiltens bud: sälja dina egodelar och ät: skilta dem bland de fattige? Vill dä flytta då: gaharlen upp på din plats, eller nedstiga till hans; dela hans bekymmer, arbete, sarligdom och mödor? — Jag blott frågar. Svår begär jag icke; ty jag vet, att ett sädant kan du icke gilva. ö Och du, ulira-konservative, du förföljer den liberale. Ilvarsore? — allon vill berolva mig mina rättigheter. a — Nej; det vilt hån icke; han vill blott dela med dig. Han är menniska lika väl som du. — aMen jag och mina förfåder bafva sedan årbundraden tillbaka varit i besittning al dessa råttigbeter.4 — besio sämre for dig; du är då sedan lika lång tid tillboka skyldig honom räntan på deita kapital.— Men han är en svärmare; han uppkoslar planer, som aldrig kunna låta sig realisera. Dessniom har jag makten i hånderna att qväsa den gynnaren, ocn jag ämnar älven i sinom tid göra det. — Och om det äfven skulle stå i din makt att sorstöra kroppen; hvad vunne du väl dermed? Själen, idäen, den sortletver; den har ingen hals, på hvilken din bodelsyxa kan prölva sin egg; den är odödlig; ofverlefver iiden och — bespottar dina kräftansträngologar: Om du ock låter tiv, hundrade, tusende, ja llotusende menniskor blöda under din bila; så hade du väl i din egen tanka förbätträt, men i sjelfva verket utomordentligt mycket Iö rs värrat din sak. Eller bar du glötit, att asvårmeriete är sonatismens moder, och ätt dottern har millioner ganger flere hufvuden äv den lerpeiske draken, millioner gånger slera äarmar än Briarevs, i sall du väcker henne och manar henne till kamp? Svärmeriet, bäde det politiska och det religiösa, är svin en Tontine: de dodes andel tillfaller de lefvande, och då du sorokar de dödes antal, har du icke utråttat pågot annat, än all du bragt trons rikedom från få vill många bjerlan, så att den Verkar så mycket mäktigare. — Hllisä skall jag då lägga händerna i kors, läta allt gå vind för våg, sata mina och de minas siender obehiodradt ialränga på mitt omrade, sätt siga i besittning af mina egodelar, plundra mig, ja, kanske slutligen morda mig ?e — Nej; det skall du icke. För svara dig; men forsvara dig säsom en ärlig fis ende. Möt din motständare med lika vapen: erip icke till ett tre alnars slagsvärd, då han träder inom holmgångsskretsen med en vanlig värja. Dras icke på dig en medeltidens tunga jernrustning, då han upptrader på hampplatsen i elt lätt kyller! Kasta icke studsaren till ögat, då han utmanar dig på pistoler! ... År du krigare; så kämpa som en ärlig hilgare anstär! Är du talare, sa sok att alväpna din motständare med kraftigare, mera logiska och bevisande orgumenter. År du skriftställare, så slunga snillets Jofärblixtfrar mot dö giganter, som vilja bestorma din Olymp! Kom alltid ibäg, alt den, som har något stort och ädelt att påbrås, aldrig kan vanslägtas utan ätt forlora sin och flåcka försädrens ära! Nå väll jag vill älska alla menniskor; jag vill söka behaga hvar och en; de kloka så väl som de enfaldige; de höge så väl som de låge, de goda så väl som de onda; Men huru kunna behaga solket?o — Det får di fråga eu annan. Har du en sanni stör själ; så bugar du dig förgålves. Så dum är ingen, att han ej kan skilja en rät linea från en krokig. Vill du stå väl hos små menniskor, så måste du beqväwa dig all vara liten, liksom de. Det gitves för ofrigt nåslan ingen endå bestämd regel för korsten at umgäs med menniskor, åtminstone kan ingen sådan uppställas för dem, som rätt förstå uppskatta menniskoväroet, icke säsom en slafshandlare, titan som en i ordets ådlaste bemärkelse fri menniska. Blott en gång i min lefuad; och det var för en vän, sökte jag att sillsmickra mi? ätt yhnesthavis af an maf jordens mEHfJ7AA