med Ett par ord om umgämget menniskor ). Menniskan kan umbära mycket, blott icke menniskor. Menniskan är herre öfver hela verlden; men icke olver sig sjelf. Intet på jorden är utan beherrskare, icke ens beberrskaren sjelf. Intet; intet är fritt, icke ens luften — äfven den kan man förskafla sig. Önskar du en blomma, en frukt; trädgården, i hvilken de veka, tillhör en menniska. Soker du vishet, så kan du få inhemta dess skatter antingen af menniskor, eller i böcker, som tillhöra dem. Vill du in i himmelen, så stöter du åter på en menniska, nemligen S:t Petrus, som sätt sig ölverandtvardade nycklarne dertill. Är du fattig, så begagnar du menniskor, som gifva dig, och är du rik, så har du menniskor, som du gilver. Om du således ensam nödgades tillbringa ditt lif på en ensam ö, om du icke hade någon enda, som delade dina känslor, delioge i din sorg och din glädje, så vore du utan tvilvel högst olycklig. För att kunna njuta någon lycka i eusamheten skulle menniskorna vara helgon, och det gudnås aro de visst icke. Mansa äro kallade, men få uthorade. Hvad menniskorna gifva dig, det miste du betala med hvad du har, eller månända med något ännu dyrare, nemligen med hvad du är. Vänskapen tillochmed stär dig icke till buds utan all ersätning. Hvar och en har under sin lefnad någon skön barndomsdag, på hvilken ban, liksom vära första soräldrar i Paradiset, utan bekymmer och mödor funnit frukter på sället, vänskap i eu likstämmigt bröst och kärlek i ett med hans harmonierande hjerta. Men är denna dag förfluten, så mäste man lörvärlva sig bade brod, vänskap och kärlek i sitt anletes svett. Den som vill skörda hjertan, mäste äfven så dylika. När man icke kan vinna menniskor, så måste man förtjena dem. kan man vinna dem; huru hög insats fordrar lyckan då för hoppet att vinna? — Mycket lära vi bäde i högre och lägre skolor, bland annat stjernornas lopp på sirmamentet; hvilka djur, som lelva i främmande verldsdelar; huru en mängd städer, som vi aldrig satt eller nagonsin komma att se, äro beskalfade, o. s. v.; men huru de menniskor, som omgilva oss, äro beskaffade och hvilka vägar de vandra, det lär man oss icke. Vi läre oss äfven att utvälja de goda frukterna och undvika de giftiga; vi läre oss begagna hus-djuren och tämja vild-djuren; vi läre oss smeka den stolta hästen och sporra den tröga; vi läre oss simma eller slå broar osver strida strömmar, Men huru vi skole umsis med goda menniskor och undvika de onda; buru vi skole bete oss för att lyckligt komma olver begärens och passionernas strida strömmar — det få vi icke lära, längt mindre, huru vi skole tygla tyranniet eller sporra den tröga, sömniga känslan till ett rätt och sornustsenligt uppsattande af värt värde såsom menniskor. — äDet dero, säger kanske någon, askall ersarenheten lära eder. Men ersarenhetens skola halles på kyrkogården, oen döden sporjer oss icke ät hvad vi lärt i lifvet; ban har helt andra konsler för sig och äfven helt andra frågor. Ännu längt flere bar dock lifvet, och ho kan besvara dem alla? Ölott i den enda frågan: alluru skall man umzås med menniskor?ligger ianeslutet mera, än hvad hela verlden kan besvara. Om du egde den renaste själ, det dygdigaste hjerta, skulle du i detta fall icke med någon full säkerhet kunna såga när du handlade rätt eller orått, väl eller illa, klokt eller dåraktigt. Är du en af de få lycklige, är du herre ölver din vilja och forwår göra hvad dig lyster, så välj! bet gilves två vägar, som föra till menniskorna: du mäste antingen älska eller hata, antingen högakta eller förakta dem; du mäste antingen anse dem för gudomliga väsen eller för ting: Det silves väl äfven en tredje, bred och jema väg, på hvilken den förvirrade mängden tränges, äflas och är färdig att slorkna af dammet; men — —— — ar A