i Fredsoch Troskabs sikkre Skygge, hvor Konst og kKlögt sorente slaa en Bifrost op til Himlens Blas! Hvor gjerne dveled vi ei her, bvor Åandens klare Stjerner blinke, hvor gjestfrie Genier os vinke, hvor mangen Ven blev Iljertet kjeaer! Men klippens Sön kun kort tör hvile, bvor sSlettens Blomstre til ham smile, og Danmarks lyse Bögelund er bam en yndig Rastplads kun. Ham kalder Fossens vilde Larm, bam vinker Jöklens isblaa Tinde med Runer, der bans Villie binde, hist op till klippens Moderbarm, der böd hans Norne ham at svinge i Livets Alvorskamp sin Klinge; hvor Fjeldets ranke Graner gro, kun der han bygge tor og bo. Dog i det Fjerne selv han ei for Fjeldet Slettens Ynde glemmer, men trolast i sit Bryst han gjemmer hvad Skjöont han mödte paa sin Vei. Af Slettens venlige Kjerminder med kjaerlig Hu en Krands han binder; den tidt bam tryller Sletten frem midt i hans höie Klippebjem. hvarefter professor Hansteen erhöll ordet och talade som följer: Den Livlighed, Godmodighed og Hjertelighed, som er det danske Folk saa egen, er saa almindelig bekjendt, at en af dets bekjendte Forfattere har kaldet det danske Folk Hjertefolket. Det Bebag, som vi Fremmede i denne store Uge have nydt af disse elskverdige Egenskaber, tvinger os til i fuldt Maal at anerkjende det Trellende i denne Deres Landsmands Charakteristik. Hvad mig selv angaaer, da har jeg siden Rigernes Adskillelse i det mindste hvert 3dje Aar reist berned for at oplives og sorynges. De norske Seu d erendes opbold her i 1845 under de skandina viske Studenters Congres har baaret de mest velgjörende Frugter. Ensidighed er sormindsket, IIumanitet og Beskedenhed soröget; de danske Sangforeningers Exempel bar frembragt lignende hos os, og Ungdomen har erholdt en zedlere Tidsfordriv og Recreation fra deres Studeringer, saa at vi have lart Sandbeden af Satsen: dlidlicisse fideliter artes emollit : mores. Jeg er saaledes overbevist om, al jeg ikke alene opfylder alle mine her tiistedevarende Landsmends, men ogsaa den hele norske studerende Ungdoms Trang, naar jeg udbringer et Önske for det ganske Folks lykkelige Fremtid, og i Serdelesbed for Folkets hederlige kepresentanter i denne Forsamling, som i denne Uge have baaret os paa Handerne. Leve de danske Naturforskere! Derefter begärde Carl Bonaparte, Prins af Canino, ordet och höll, med den lisligaste acklamation, på franska språket följande tal: Mina Herrar! Jag begagnar mig med glädje af detta tillfälle att för eder tolka min lilliga erkänsla, ej blott för den utmärkta gästfrihet och det välvilliga emottagande, jag bar rönt i kopenh mn, utan älven för de skatter af vetande, som under mitt umgänge med eder för mig upplåtits och af hvilka jag sökt och ständigt skall söka att draga fördel, till vetenska: pens och milt lands båtnad. Jag har med fulla bänder öst ur edra musters rika förråd och med fördel kunnat rådfråga edra vetenskapliga auktoriteter, lika liberala, som väl underrättade. Jag bar inandats denna rena och klara lusst, som åt själsförmögenhbeterna meddelar en ny spänstighet; jag har badat mig i detta haf, som föryngrar (vivifie) edert sköna såädernesland. Huru många minnen hvila icke öfver dessa böljor, från bvilka edra fäders segerrika flottor triumferande genomilade verlden, dessa böljor, som voro förbittrade vittnen till en af deu nyare tidens skändligaste handlingar! Lyckligtvis äro dock dessa krigets dagar, eburu de tillhöra nutiden, redan försvunna. På Bellonas herravälde bar följt en varaktig fred, och of är oenom vetenskapen och sociala framsteg