Lilla Fnaskets Visa. ollelt lycklig är jag, som är liten och tjock: jag rultar min bana med gamman, har mindre bekummer och kortare rock och dricker som ni allesamman. a . På avördnadsfull fote med hvart statsråd jag står och vädrar ibland i konseljen; i spetsen för Grållarne modigt jag går och slår på min mage reveljen. Man på mina agullbyxora känna mig kan, om ock jag stod inklämd bland hundra. Min dårlihheta prisas af qvinna och man, och vis är jag, vis som en — flundra. All radikalism går till eget förderf, och sjelf den sig derför får skylla. Jag tillhör ad e Grås; har som sådan det värf Regeringens värf utt förgylla. Och om en akollegaa mig kommer för när och ser mig för djupt in i korten, då fåller jag genast mitt blanka gevär och jagar den slyngeln på porten. Jag dräper med glopord, omkring mig jag slår med termer från hamnar och stränder, och om ej med seger ur striden jag går, min skull är det ej att så händer. Men när uppå riddlarhusbamhen jag står, att ståndet, mitt stånd, harangera, ej Ciceros svada mot min då förslår: ouousque ---Quiritesde, med mera, Ett lejon i ordom, jag blir dock ett lam, när fråga det väckes om handling. Ovidius sjelf skulle komma på skam att täfla med mig i förvandling. På knä för hvar sångerska lig gga jag må, sjelf en utaf konstens adepter, och låter förtjuserskan höra sig, då I förlorar jag sans och koncepter. Hvar resande spelman från främmande land i mig har en trogen konfrater, som räcker till apussara en hjelpande hand och prisar i bladen hans dater. Och stundom, i trots af allt bråk och alt stök I med tidning, med Jenny och Möser, jag hinner att antaga skepnad af ök och hemdra från operan dansöser. Jag är ingen vån just af stora kalas — man får der båd snufva och hicka; nej, tacka jag vill,, att en liten atopas, a k tysthet på hkållarn få dricka! Den lifvar mitt sinne, den eldar mill blod; (gör ljust i min dimmiga hjerna; Iden endast kan gifva mig kräfter och mod I emot alla uddar att snierna