EnterventionsPolitiken. (Ur Börsen-Halle.) 18314 förklarade Franska regeringen, genom sin dåvarande minister för utrikes ärenderna Sebasliani, non-inlerventionens grundsats såsom aFrankrikes sorpligtelse att icke blanda sig i andra staters angelägenheter, och den rättighet Frankrike tillika rättmätigt tog i anspråk, att ej heller andra stater å sin sida mätte göra det. Ministern förklarade den nya politikens grundsats sedan Julirevolutionen ulgora en motsats lill restauralionens politik, den Heliga Alliansens, legitimitetens och reaktionens politik: aDen heliga alliansen var baserad på interventionens gruudsats, en princip, som förstorde staternes al andta rangen sjellbestand; den motsatta grundsats, vi följa och den vi skole veta att förshatfa aktning, betryggar allas sjellständighet och srihet. Skulle vi aldraforst i äga om en sak, för hvilken vi hysa deltagande, intervenera och sisva en föresyn till af nou interventionens heliga grundsats, kränkning, så blir var politik orättvis och bedsäglig. llon förlorar derigenom allt anseende i Europa. 4 Den nuvarande Franshe ministern lör utrikes ärenderua Guizot bar Öppet bekänt samma politiska grundsats, när han den f:de Januari 1831 erkande non-interventionens princip för bevarandet af solkens ömsesidiga fribet, då han tillade, att, hurudana interventionens orsaker och medel än mätte vara, densamma likväl, så snart den uppträdde beväpnad och valdsamt, alltid vore en kränkning af non-iuteventioaens beliga grundsats och följaktligen at solkrättens grundval. Guiszot uttalade den 26 Jan. samma ar från tribunen: oPå den dag Franktike sagt: Så lange ett folk inskränker sig till sina egna angelägenheter, det ma nu ändra sin regeringsform eller icke, får ingen blanda sig deruti — på samma dag nar Frankrike brutit den Heliga Alliansen, bar Frankrike prohlamerat nationeraes srihet. a Genom Anconas besättande äfventyrade Frankrike vadan al ett allmänt krig, för att genom bandling protestera mot de Österrikiska inlerventionerna i Italien. Det var det nu fullständigt herrskande systemet, det var den konservaliva majoritetens fredspolitik, som upphöjde nonimterventionen till regeringsprincip mot oppositionens srihetssympathier. 1847 se vi Frankrike och England, i förbund med Spanien, intervenera i Portugal, icke for all hindra utgjutandet al inheniskt blod och afböja ordniugens upplösning, utav i ett ögonblick, då borgerliga kriget var nära sitt slut, och till förmån för en drottning, som brutit konstitutionen och alla frihetens garantier, dem hon bögtidligt besvurit, samt åter ville införa absolutismen, till hvars alvärjande nationen under strömmar af blod tillkämpat henne herraväldet. När hela landet stod i vapen mot drottningen, hennes medel till motstånd voro uttömda och intet tvilvel mer soresans om det faktum, att folkets stora pluralitet beslutat icke täla den absolutistiska reaktionen , underteckna de tre konstitutionella makterna interventionsprotokollet ocb begynner England, icke utan troloshet, alt uppträda våldsamt mot den insurrektionella regeringen. Och båda makterna betjena sig af samma hycklande ursäkt. Engelsmännen säga: vi hasva blott intervenerat, på det att Frankrike ej må göra det med Spanien allena och till absolutismens förmån. Men Guizot bar på det pestämdaste förklarat, det Bugland underhandlat med Spanien om en intervention med uteslutande af Frankrike. Liksom i de ömsesidiga intrigerna vid drottningens af Spanien sormåälning, sorekasta de stora staternas bada ministar byarandra dementier inför hela Eu opa. Båda regeringarne påstå sig hafva medlat till den konslimtionella peincipens förmän samt att de garantera konstilutionens återinförande och amneslien. Men, om någonsin, är här Montesquieues fråga på sitt rätta ställe: Om est done la garantie de la aarantie? Hvilken nisiot GHAAes