sler, som de nordiske Natursorskermoder og de nordiske Studentermöder og de nordiske Kongemöder maae hver i sin Kreds gjöre det föleligt, at, havde vi icke forskjellige Sprog, saa kunde Talen ikke lyde saa rigt og mangfoldigt og ofte give Tankerne nyt Liv for os ved alt det Nye i deres Udtryk, og havde vi ikke eet Sprog, saa kunde vi ikke saaledes strax gaae hen og forstaae hverandre, saa maatte den Enes Ord skurre imod den Andens, og vi maatte lere et srommed Sprog for att tale sammen, eller skilles og spredes som Arbeiderne ved Babels Taarn. (ad oss derfor glede os baade over Enheden og over Flerheden! Og fremfor Alt, lad os her i denne Forsamling glede os over, at vort Moders:naal, paa denne og paa biin Side Sundet, har vundet den Seir ogsaa at blive Videnskabernes og den höiere Dannelses Sprog. Thi vel taler Dannelsen endnu ikke Sproget rent soni en Indfödt, vel kunne vii vort Modersmaals nuverende Ordförraad lese hele Cullurens Gang og see, at vi med det övrige Europa have lert Videnskabelighed al Grikere og Romere, Krigskunst af Franskmend, Handel og Musik af ltalienere, Haandverk af Tydskere. Men disse Levninger fra Slegtens Skoletid forsvinde mere os mere, alt som vi, udeu at kaste Vrag paa fremmed Veiledning, dog tillige lxgge an paa at see Tilverelsens Skikkelser med vore egne Oine og lytte til dens Lerdomwe med vore egne Ören; saa ville vi ogsaa finde Ord til at udtale bvad vi have seet og bört. — Den Tid er forbi, da Alle havde et Modersmaal, kun ikke de LÅrde. Den Tid vil ogsaa komme, da de Lerde suldkommen have tilegnet sig det, men dermed ogsaa klaret og foredlet det i Videnskabens Tjeneste. Og den vil komme saameget snarere, som tre Folk vente derpaa, og som der kan arbeides derpaa med Tre-Folks-kKraft. Lenge leve vort elskede Modersmaal! De derefter på tribunen uppträdande talarne voro: 4) professor Thomander från Lund, hvilken med en ypperlig humor berättade historien om de spanska soldaternes uppror i Roeskilde är 1808, då de skulle svärja Napoleon trohet, och jemförde denna tilldragelse med den uu pågående festen på ett sätt, hvarigenom ban omsider kom till den slutsats, att astora ider äro vida mäktigare, in stora personero; 2) prosten P. Wieselgren trån Helsingborg, som lät åhorare förnimma intrycket af en hogst ovanlig, utomordentligt gripande vältalighet, i det han, rörande sig genom en läng, blomsterrik kedja af myther och parabler, kom till sitt egentliga thema: avetenskapens popularisationo: 3) kandidat C. Ploug, som, i det ban gjorde åhörarne uppmårksamme på, ati det ofta kan vara tryckande ocb olyckligt att hafva en skugga al storhet efter sig, helsade den son af Frankrike, den europeiska sstibetens moder, hvilken säsom gäst deltagit i festen och som var den förste och efter all sannolikhet älven den siste surste, som spisade vid det skandinaviska sällskapets bord, Fursten af Canino; 4) professor Sommer, som tackade Roeskildes stads manliga och qvinnliga innevånare för den utomordentliga välvilja, hvarmed de kommit det skandinaviska sällskapet till mötes; 5) professor Thomander, som på de närvarande Svenskarnes och Norrmännens vägnar tackade sällskapet för den dem bevisade gästfrihet, och 6) justitierådet Foss, som i Roeskildesboarnes namn uttryckte den lifliga och stora glädje, som de njutit af detta besök. Derester bröt man upp från bordet, då klockan var något olver 40, och tillbragte nu I!, limmas tid med att i spridda hopar promenera omkring i nejden, tills mörkret omsider foll på, och alla omkring kl. 42 strömmade till bangarden, då återsärden skulle sorsiggå. hl. 1 på natten ankom man vålbehällen till köpenhamn och passerade in genom den med kommendantsembetets tillåtelse öppen stående Vesterport, der man åtskiljdes. — aF2Rdrelande, ur hvilken tidning ofvanstående, berättelse om sesten i Roeskilde är hemtad, yttrar, att det tror den vara en af de mest lyckade, som någonsin i danska rikets bufvudstad blifvit soranstaltad för en så stor, af så olika klasser och stånd sammansatt folkmängd. — a N: ——