Om den nya Kongl. förordningen angående Fattigvården i Riket. Denna regeringshandling är daterad den 25:te Maj, bekantgjord genom Författnings-samlingen den siste Juni, och påbjuden till efterföljd från och med den 4:ste Nov. detta är. Den upphälver, såvål specielt Kongl. kungöreli serna af den 5:te Dec. 4788, den 22:dre Oktober 4805, och den 14:de Februari 4814, anI gående ilrägavarande angelägenhet, som alla öfriga föreskrifter, bvilka äro stridande emot denna förordning, så att i det afseendet man vet, hvad man bar att bälla sig till — en fördel, som i allmänhet allt for litet afses vid vår så kallade ekonomiska och policiella lagsliftning. I det hela taget är denna förordning i enliguet med det sörslag till Sladga om Fattigvården i Riket, hvilket Rikets Ständer vid 4841 års riksdag afgilvit till Regeringen. Ilvarsore benämningen af Stadga borttagits, är ej lätt alt inse; troligen vill man dock undvika att begagna detta ord. som antyder något liknande lag och tillhörande Konungs och Ständers gemensamma beslut, samt at den ekonomiska lagstiftningen rädda älven dennas eljest föga interessanta maktsullkomlighet. Om rubriken är i alla fall föga att strida. bet vigtigaste är, att denna handling icke, till följd afiöfrigt bakvända systemer och falska principer, en gång i framtiden blilver bela folkets magna Charta. Hvad sjelfva innehållet beträffar, finner man deri samma brist på redig och klar uppstäHning, som i allmänhet anträffas i alla vara regeringshandlingar. Hvarken myndigheter, församlingar eller fattigvärdssamhbällen , eller allmänheten, eller ens de fattige, finna deri på vissa ställen och under bestämda rubriker, hvad dem egentligen rora kan. Alla måste läsa de 27 22:ue alltigenom och derutur hemta bekantskapen med sina åligganden eller förde lar, genom omsorgsfullt uppfattande at de sprid da föreskrifternaen sak, som i synnerbet för de mindre kunnige och satige klasserna kommer att medföra svåra misstag, förseelser, ansvar, böter och flerfaldigt obehag. Författningen har en stor förtjenst deruti, att Regeringen ändtligen genom ett bestämdt och tydligt stadgande gjort slut på hindren för inflyttningar i församlingarna, så att nu enhvars rält all vistas och bo, der han kan sig försörja, är gilven. 2. 15 har nemligen forklarat alla beslut till förhindrande af inflyttning vara ogiltiga. Detta mäste med tiden föra begreppen till en bättre utveckling af sjellva sattigvardssrågan, hvilken visserligen icke kan an es löst, på et för all tid tillfyllestgörande sätt, genom denna Kongl. förordning, utan fordrar folkets och en en dess angelågenbeter klokt vårdande folk-representations omsorgsfulla handläggning. Hvad som i synnerhet förefaller underligt vid jemförelsen af Rikets Ständers förslag till fattigvärdsstadga och den nya fattigvårdsförordningen, är frångåendet at den vackra grundsats, Ständerna yrkat, neml. att föräldrar och barn skola omsesidigt vara förbundna alt bidraga till hvarandras försörjning, i mån af bebof å den ena och förmåga å den andra sidan.? (Se 2. s af. Rikets Ständers förslag). I förordningen har väl något sörjts för föräldrars. pligt mot barnen; men barnens mot föräldrarne har icke blifvit nog bestämd, Det synes likväl, som om lagstiftningen snarare bordt göra sig mån om att tilldraga slägtskapsbanden, än att lösa dem. Ja, det vore säkerligen rätt vål, om äfven skyldigheten att visa omvårdnad och deltagande inom familjen, af dem, som äro i tillfälle dertill, utsträcktes till syskon och nära anhöriga, så vida ej det kunde visas, att desse deraf gjort sig ovärdiga. Denna underlåtenhet att tillhålla det yngre slägtet att enskildt bjelpa och våada de gamla, i q I a —