far. Ty värr måste vi redan före daugbräckningen lenma detta förträfliga härberge. tor att åter uppsöka våra gömställen. Knappt hade jag åter krupit umler mina nät, än tallsnokarne infonno sig för andra gången till företagande af en ylterligare visitation En af dem började alt gräsva i mina nät. Jag Steps af en hemsk förskräce kelse; ty med farhågan att blilva uppläckt, sörknippades ångsten alt genomborras af något allt för djupt inträngende besökarespjut. Till min lycka afstod han dock snart från sill förehafvande och kastade näten tillbaka på deras plats, uvadan jag slapp undan med blotta förskräckelsen. Straxt etter denna visitation Iystades ankar, och vi begynte åno all segla nedför Maas. Men nu var skepparen uppmärksammare och undvek iyckligen sandbankarne. vädret var vackert, halvet lugut, lugnare än vi önskade; men de manga strömsällningarne läto skeapparen betara, att Dlilva kastad på franska kusten, hvarföre han icke ville gå in på atl segla hela natten. På så säll algingo i ställe för 38 eller 40 limmar nästan 7 daSar till öfverfarten; och en än längre tid skulle åt8ått, om vi icke mölt en liten engelsk Smugglarelarkost, som visat oss rälla vagen, enär vi hållit näta 10 mil söder om vår bestämmclscortl. Slutligen 7 dagar efler vår embarkering i Maas mynning, erbjöd sig för våra blickar den litta trefliga staden Harwich med sina vackra hus och sin med alla sorters larlyg uppfyllda hamn. Morgonen var frisk och klar; solen strålade härligare, än vanligen är fallet i det dimmiga England. Vi hade brådt att komma i land; men en polistjensteman kom till oss om bord och sillsade oss vänta tills vi fötskaffat oss behörig tillåfelse från Alien office. Vi skrexo imellertid till våra handlelsvänner i London och befunno oss andra dagen, sedan alla angelägenheter blifvit bragta i ordning, )å ett af Londons första värdshus. Jag kan icke underlåta, att här vid lag berätta 5