Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juni 1847, sida 3

——— —— — — ungdom? Gud vel; men brulna toner af neckens polskas välbekanta melodi uppfångades bestämdt af Johannas öra. Hon tänker imellertid mer på sin önskade blomma, än på dem; bon uträcker handen, den vidrör vattenytan. Hvad det svalkar svedan, Som nässlorna förorsakat. Annu två tum, och hon räcker blommans stjelk. Men vid sträckningen förlorar Johanna jemuvigten och faller i vattnet. På en gång framstod minnet af hela dagens samlade synder. Hon uppger ett ångestrop och trycker blommorna, de vänliga små, till sitt hjerta. En krätlig arm fattar henne då, men hon känner det ej, ty hon är sanslös. Först om en stund vaknar hon i gräsel på stranden. Pannan och de torra läpparne uppfriskas af valten, och snart kom hon till fullt lif. oklvad i all verlden gör Johanna här vid denna lidp? frågade en klar, manlig röst. Det var magisiern sjelf, informatorn för de unge piltarne på Snögle, en ung, hygglig man, som kommit Johanna till hjelp vid hennes iråkade fara, och som sålunda tilltalade henne. Ä Johanna kunde ej längre hålla den föreskrifna tystnaden; tårar brusto ur hennes ögon och hon bekände helt upprigtigt alla de synder, hon denna dag samlat. Magistern åhörde henne uppmärksamt, tröstade henne, förde henne hem, lofvade att ej göra denna händelse bekant och tänkte: Ack om ej menniskan hade så mycket apa i sig! Rädd och fruktande alt blifva sedd, smög sig Johanna i säng och lade neckrosen, hvilken varit henne så dyrköpt, under sitt hufvud; de öfriga blommorna hade hon under vägen tappat. På denna drömde hon om farliga strömmar och blomsterprydda djup och en skyddande hand, som räddade henne derifrån, och magistern, som hällde vatten mellan hennes stelnade läppar, om strängaspel och blommor och vänliga lunder, som hon genomvandrade vid hans hand. Magistern, å sin sida, kände sig rörd af den lilla flickans uppriktiga bekännelse och djupa ånger ölv er sina första medvetna fel. Han iakttog alla till