Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juni 1847, sida 3

— — — ——— ———————— — Ändtligen kom aftonen och solen lagade sig till at! rulla, som ett stort rödt klot, nedom horizonten. Då var Johanna nere i den skuggrika löfängen, som på ena sidan omgaf Snögle herregard, för att utföra drömkonstlärdomen. Då hon framtog porcelänsasken ur sin förklädsficka och betraktade målningen på locket, som föreställde en hök, jagande en dufra, syntes det henne skenbarligen. som om den förres mörka vingar växte och skyggde hela locket och dufvan var krossad i hans klor. Ja, hon tyckte att vingarne flaxade upp ända till henne och då släppte hon förskräckt asken på marken. Det var väl endast löfvens dallrande skuggor, som vällat denna synvilla. oHöken har bara målade vingar och de kunna ej bli större än de ärop, sade hon vid sig sjelf, då hon besinnat sig en stund. och spöken finnes det intet på jorden, det har magistern sjelf sagto, och efter dessa argumenter upptog hon asken med någon sörsigtighei, öppnade den och åt sin anjovis, men hvad det brände och sved i halsen af peppar och salt. Nu återstod blott att plocka blomstren och ingenling var kärare än det. Hon sökte sina älsklingsblommor — cen hemlig slumrande Sympathi bestämde dem kanhända. Den enkla blåklinten, den glada guldvifvan, den sköna rosen, den ömma sörgälmig ej, den anspråkslösa konvaljen, den doftande violen, den nyttiga väpplingen, den trefna smörblomman suto redan vänligen tillsamman i Johannas bukett, då en nässla sårade hennes hand i det hon ville bryta en hvit sippa. O den stygga! Johanna sprang derifrån ner till ån, för att doppa den svidande handen i vattnet. Der vid stranden stod en rad hvita neckblommor, gungande på deras gröna, breda blad. Alt plocka en af dem blef nu Johannas begär. Hon går ut på kanten af åbrädden. Hon hör toner och lyssnar. Ar det necken i djupet, som slår sin harpa till små sjötrolls dans? Pläga de fira midsommar, som menniskoslägtets