—— ———7 sedan föreställde sig, hur roligt det skulle vara att se dem gå ut i den svala aftonen och samla blommor — hennes systervänner — och hvila sitt hufvud på dessa och drömma länga, långa rosendrömmar, klappade hennes lilla hjerta af önskan dertill. Väl är jag en liten flicka, som ej kan drömma om någon fästman ännu; men man kan judrömma långt i framtiden och .... ha ej alla unga vackra fruar en gång varit små flickor som jago. Den der sillen, som erfordrades, det var henne Hen ful sisko, ty hon visste ej hvarifrån hon skulle få aen, emedan hon ej tordes bedja någon derom, och sedan tyckte hon att det aldrig kunde stå till att äta upp den. Imellertid nalkades middagen. Då Johanna gick igenom matsalen, blef hon på det iordningställda smörbordet varse anjovis på en liten lallrick. En sådan liten sill, det vore just en lagom portion för mig, tänkte hon och säg begärligt derpå. Tre gånger uträcktes handen efter en, men tre gånger drog hon den tillbaka. Hon tyckte att de små sillarne med deras utstungna ögon sågo hotande och förebrående på henne för det olofliga tillgreppets skull, men lusten blef allt större, och i fjerde taget grepo de omå singrarne fast en. Flux dök den ner i en liten. porceläns-ask, som hon fålt efter sin mor och I hvilken hon brukade gömma pullor och namnam. Den elaka fisken vippade med stjerten vid fängosten så, att den ur sitt haf af olja och sfiuika stänkte några droppar på Johannas nya, rosenröda förkläde. Hvad det var illa gjordt! När hon sedan råkade den äldsta af fröknarne kom hon i ett strängt förhör. Hon rodnade och bleknade, hon tänkte på sannning och osanning, och sade med darrande röst att trädgårsmåstarens Bengta stänkt något orent på henne. En stund derefter hörde Johanna bur Bengta gret för det hon ej blef trodd, då hon urskuldade sig och försäkrade sin oskuld, ty man trodde Johanna mer, som aldrig hiuills ljugit, och det brände som en glöd på Johannas samvete,