Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juni 1847, sida 1

tvärtom borde på allt sätt stärka denna motyvilja. Det är ingen skam atlt vara olycklig, men väl att besvära andra menniskor, då man kan bjelpa sig sjelf. Deremot vore det i arbelgreng tanka mycket dumt, att icke begagna sig af siua egna besparingar, alt icke med ränta återfordra af staten sina tillskott, hvilka annars endast komma den rike till nytta. vi få då se, buru långt nässkatten förslår att fylla bebofven. Endast 2 fall äro möjliga: antingen inbringar denna skalj litet i jemsörelse med behosvet, och då har man berösfvat sig det kraftigaste medlet att sörekomma fattigdom, hvilket onekligen ligger i arbetarens egen omtanka; eller ock inbringar den mycket, och då ligger orsaken deri, att pluraliteten al arbelarne äro sörnustigare än ständerna. De anstränga sina yllersta krafter för att försörja sig sjelfva och icke behöfva anlita fattigvården; men man har genom nåsskalten ganska mycket försvårat detta och belastat dem både med sing mindre omtänksamma kamraters och med allg andra behöfvandes underhäll. Det år således den arma dagakarlen och den sallige handtverkaren, hvilka hufvudsakligen skola bestrida utgifterna för fattigvården. Dock! deana grymma orättvisa skall snart lämna sig genom sattighördans otroliga tillvext, och då skall wan icke så lält änyo vänja arbeiaren vid sparsamhet. Man skall för sent inse och ångra sit grosva misstag. Vi behöfva icke till vederläggning upptaga ett yttrande, som ofta förekommer i dagligt tal, eller att alla utan undantag böra bidraga till fatligvården, emedan alla kunna bli lattige. Ty om det äfven kundebevisas, att alla en gång måste falla fattigvården till last, kan likväl en kapitationsafgift icke med större skäl påläggas för detta åndamål, än för alla andra allmänna statsutgifter som likaledes komma alla meuborgare till nytta. Frågan är icke om de böra betala, utan i hvilken proportion detta bör ske och om de verkligen kunna det. Detta skål kan visserligen förmå en menniska till frivilliga bidrag, men kan aldrig berättiga att fordra tvungna. beremot torde en annan invändning fordra större uppmärksanihet. Denna beskattning, säger man, träffar icke så mycket de arbetande, som deras husbönder, hvilka gifva dem lön; hon träffar de stora godsegarne och fabrikanterna, och dessa må gerna betala, Det lärer således vara ett brott alt ge sina medmenniskor tillfalle till förtjenst och sysselsätta sig med industriosa företag. Månne detta allmänna begär, att ckomma åto industriidkarne, kan bärleda sig från afundsjuka hos kapitalisterne och penningesurslarne, hvilka icke tycka sig nog skyddade från beskattning, eller sina inkomster nog stora? Månne icke de också i sin mån genom högre penningeränta och varornas lägre pris bafva fördel af industri-idkarens ockrande med den torftiges arbetskralter? Vill man tvinga sabriksägaren och jordbrukaren att gifva större lön å och mera bekymra sig om sina underhafvande än nu sker, kan detta både vara rätt och billigt, Men icke må man derföre belasta alla andra menniskor med skatt. Är det billigt, ait den fattige handtverkaren med 5—4 arbetare skall betala samma bidrag till de fattige, som den storg magnaten med lika många betjenter, vanda vid liderlighet och lättja? En usel statskonst är det alt slå 400, för alt trålsa tio, men det är tillika en leg statskonst, som icke vågar ensamt stralfa den skyldige. Och bar man icke genom denna föreskrift just motarbetat det afsedda ändamålet? Skola icke husbönderna nu anse sig bafya gjort nog för arbetarnes framtida bergninar Skola de icke komma till samma slulsais som arbetarne, eller att dessa nu haspa anspråk på försörjning af det allmänna, och på denna grund undandraga sin medverkan till alla andra anstalter, ämnade alt betrygga arbetarnes framtid? Och huru bar då afsigten att träffa sabriksherrarne blifvit uppnådd? Hvilken ofantlig börda för dem alt betala en tolfskilling mer i lön? Huru lätt kunna de ej inbespara detta på arbetarens öfriva