Iun C 19 0006000. Hvad bördens rätt beträffar, så bör den till det lorflutua, enhvar måste vu sjelf förvärlva sig silt anseende, sill inflytande, sin plats i samhället. Akte man sig alt bygga egna anspråk på fars, sarssars sars, m. e. 0. på lörsådrens ära och sörtjensler. ben såsange och inskränkte narr med gråbår eller blomstrande kinder, som på förenämnde grund bär näsan bögt i vådret eller offentligt uttalar sina föregisna anspråk, piskas med löjets gissel, likt en gengångare, tillbaka till åttesädrens grafvar, der han ej heller lär finna rum för sin andryga person, eller ock går han sin bana, märkt med allmänna föraktets eller medömkans kännemärke. Ar det nu så, bvad vill det säga, om ej, att menniskan börjat återfinna sig sjelf, lärt sig inse betydelsen af sitt eget lif, sin egen personlighet, i kretsen af verldsaltets lefvande, medvetna eller omedvelna varelser. Den mjeltsjuke, som sörlesvat sig, och derföre med dyster blick skådar det närvarandes många och stora strider, och kastar längtans tårfyllda blickar mot ett inbilladt och förgyldt förflutet; — må han stiga ut ur sitt sjelfgjorda, mörka fängsel, i dagens och solens ljus, och låta dess lifväckande, nyskapande strålar tränga in i hans öga, värma hans bjerta och gå rätt djupt, djupt in i bans själ. bå skall han blifva frisk och ung, evigt ung, om ock ålderdomens snö laggt sig på hans hjessaVerldshistorien skall synas honom en skola, der menniskan från tidehyarf till tidehvarf uppslyttas i en högre klass, den ene förr, den andre sednare, alltefter hvars och ens gålvor, slit och uppmärksamhet på den kärleksrike, tälmodige läraren. Af denne lärare, som vi kalla Försynen, må den menskliga skolläraren inhemta det rigiga metoden. Han låter lärjungen så mycket som möjligt vara sjelsverksam, hvarigenom de inneboende krafterna så mycket säkrare och bestämdare utvecklas, och karakteren får skärpa och fasthet. Men lörsumligheten drabbar ock derföre den försumlige, felet faller tillbaka på den felaktige, brottet straffar sig sjelft och blir ytterligare straffadt, men dygden belönar sig sjelf och blir ytterligare belöonad. Så är ändamålet med denna mensklighetens stora skola förnämligast etiskt och religiöst, liksom det älven bör vara det med menniskornas små skolor. berföre är ock den etiskt-religiosa verldsbetraktelsen den bögsta. — Den store läraren tager dock aldrig banden från sit verk, han leder med oemotståndlig kraft det bela, om ock den ytlige betraktaren af naturen och menniskolisvet ej märker det, emedan han för mycket och uteslutande ser på det lilla, på delarne. Deraf kommer ock, att verldshistorien eller menniskoslägtets öden tecknats olika, alltefter häfdeforskarens djupare eller ytligare själ, efter hans öfvervägande blick för det hela eller delarne. Den yttre glansen, ståten, bullret fängslade mångden och förde den med sig. Så blef den skrifna historien konungarnes och de höge errarnes historia. De bade ock makten i sina händer, och folket, de kroppsarberande, de fattige bade föga eller ingen rätt, de voro mer eller miadre slafvar, och behandlades såsom döda machiner eller lesvande djur, m. e. o. de voro medel blott för de hoges, de privilegierades makteller njutningslystnad. Det idoga, det tysta arbetet, som år sin egen belöning, hade ännu ingen röst i det allmänna; vapenbraket, nålråtten, maktspröket, bödelsyxan och bålet tillsloto dess mun. Men att det likväl ej varit förgäfves, att det bästa och mest fruktbringande alstrats i det tysta och på djupet, det se vi af det ljus, som alltjemt växt och växer, och i våra dagar mer ån nagonsin sprider sitt välgörande sken öfver verlden. — Fingo så arbetet, den borgerliga näringen och kulturen en röst med i de allmänna rådslagen, eller togo de ut sin rätt med våld, för att skapa och skydda sin tillvaro och sortkomst med att möta våld med våld. — Kom så borsarständet med sitt namn och sin rätt in i verldshislorien, och gaf nya föremål, ny färg och omvexling åt häsdesorskatens teckningar. — En renad religion, en friare forskning, belyste liksom med ens den bart när bottappade menniskan, och man började allt mer inse den sanna frihetens betydelse, vigt och värde. Enhvar började känna och uttala vissa oestergif22 — .:e 2— . 72 7 -— An ADA Ä em UGEFt