Article Image
ENS Ä NBU i.. Några ord om Fattigvårds-frågan). Vi skole nu utan svårighet kunna bedöma Ständernas förslag i lörevarande fall, De halva antagit, att sista mantalsskrisningsorten borde utan undantag vara den sattiges rätta försörj: ningsställe och derigenom byllat det tredje af ofvan angifne system. Men för att något öfverskyla den uppenbara orättvisan af ett sädant stadgande, halva de tillika föreslagit ett korrektif, hvilket likväl är så litet tillsyllestgörande och så opraktiskt, att orättvisan qvarstär osorminskad. Ty då de velat, ehuru endast ofullkomligt, skydda inslyuningsorten, hafva de just deiigenom otillborligen betungat aflytitningsorlen och sålunda, på det hela taget, gjort sattigbördan tyngre och orättvisare, än den var förut. Förslagets 22:dra 2 löreskrifver nemligen, allt inflyttande tjenstehjon öfver 53 års ålder eller i saknad af full arbetsförmåga, eller ogift lagstadd qviona, som vid inflyttningen synbarligen är halvande eller inflyttande inhyseshjon eller annan person utan känd utväg till berguing icke må utan sattigstyrelsens medgilvande antecknas i mantalslängden. För att undgå ansvar, måste således fattigstyrelsen aldrig medgifva sådant, men den bör då enl. 25:dje 2:n antingen sjelf eller genom kon:s befalln. derom underrätta fattisstyrelsen i afflyttningsorten, på det sistnämnde styrelse må kunna väcka talan hos kon:s besalln. om personens mantdalsskrisning i vistelseorten, aför att såmedelst undgå det annars fortfarande sottigvärdsansvaret. a lluru detta skall kunna lyckas, förmå vi ej begripa; men deremot synes den aldeles obestridliga foljden blifva en så otalig mängd remisser och processer, att ett pappersexportsörbud göres oss då mera behof, än ett spaumälsexportsorbud för närvarande. Kon:s befalln. måste nödvändigt löna en egen person att expediera alla dessa mål och att på ort och ställe undersöka om känd utväg till bergning finnes eller icke. Ty fattigstyrelserna nödgas prosessa om alla inflyttande personer utan undantag, som möjligen kunna subsumeras under 22:dra å:n, oberoende deraf, om dessa personer någonsin komma att lalla fattigvården till last eller icke. Ja! samma person kan gifva anledning till tio olika prosesser, och likväl kanske aldeles undgå sattigstyrelsens klor. Man kan just icke fordra, att en med skrifverier och prosesser så upptagen styrelse skall bafva tid, att särdeles belatta sig med de fattige, så vida icke socknen vill hålla en alvokat på stat. Slutliga resultatet måste i nio fall bland tio blifva, att afflyttningsorten icke undgår fortfarande fattigvårdsansvar, emedan detta är uppenbara meningen med denna föreskrift. Men då blir första frågan, om, hvar och buru dessa personer skola mantalsskrifvas? Skall detta ske i afflyttningsorten, der man hvarken vet om de lefva eller om familjen på något sätt blifvit tillökt? Skola de sjelfva inskicka sörteckningar dit, eller huru skola de kunna tvingas härtill? Man frågar vidare, buru långt denna ansvarighet skall räcka? Huru förfaras bör, om den ifrågasatta qviospersonen sedermera framföder ett tjog barn, naturligtvis med bebörig mellantid mellan hvarje, men utan att någonsin träda i brudstol? Skall den förra hemorten mottaga hela kullen, så snart satligstyrelsen i vistelseorten behagar finna, att hon eller barnen betla? Man betalar då nog dyrt äran att få lysa i mativitetstabellerna med stark lolktillokning. Genom detta stadgande bar man med ett ord ordentligen organiserat lälljan och proletariatet. Den, som är för lat att tjena och för fattig alt otvertaga eget landtbruk, skall, enligt den nya lagen utan alla hinder kunna ingå en ägta förening med annan person af harmonierande sinnesart. I närgränsande socknar finnes alltid någon bonde, som med glädje skall mottaga de nygifta, för att under vår och höst erhålla arbetare för godt pris samt någon in) Forts. från N:r j58.

21 juni 1847, sida 1

Thumbnail