Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 juni 1847, sida 1

uttalat sig till förmån för densamma. En oundviklig olägenhet vid detta system är, att särskilda föreskrifter måste gilvas angående sådana laltige, hvilka ingenstädes uppehållit sig så lång tid, som lagen förutsätter, men detta utgör naturligtvis intet hinder mot lagens antagande. En tredje method är att låta den behöfvande alltid njuta underhåll der, hvarest ban sist varit bosatt. Man bekymrar sig dervid bvarken om rättvisa eller billighet, utan låter slumpen ensamt afgöra frågan om underhållsskyldigheten. I ett despotiskt land, der allt, som är beqvämt, anses praktiskt och der det praktiska alltid är rättvist, må detta passera. Men så snart civilisationen satt något insteg i ett land , kan man endast i det fall vidtaga en sådan nödbjelp, alt intet annat medel finnes, och det år sockensorsörjningens stora fel, att detta ofta nog blir händelsen. Tillämpningen af detta system sorulsätter likväl ett närmare bestämmande af de vilkor, som en person måste uppfylla, lör att anses bosatt på en ort. I Preussen erfordras härtill endast personlig närvaro och tydligt ådagalagd afsigt att förblifva på stället. Man finner genast, all intet af nu anförda systemer kan antagas uteslutande, utan att de mäste på ett sornulligt sätt kombineras. ÄAsigterna, huru detta bor ske, kunna vara olika ; men i Ins:s tanke bör förordningen innehälla soljande föreskrifter: 4:mo den fattige bör förs0tjas inom den kommun, der ban ätnjuter räåtligheter som borgare; 2:do äger ban ingenstädes sädana rättigheter, tillkommer underhållsskyldigheten det samhålle, hvarest han sist vistals oalbrutet i 42 år; 5 n1mio kan deta ej utredas, må han erhälla understöd af den kommun, hvarest sadren vid hans födelse varit borsare; 4:lo kan icke heller denna föreskrift tillämpas, bör den socken taga vård om honom, hvarest han sist varit mantalsskrifven och vis stals elt är; 3:o dock kan en sådan förbindelse ej gälla längre än 5 år), så att alla personer, hvilka icke de sista fem åren varit på nåsot ställe mantalsskrifna och tillika derstädeg uppehållit sig ett ärs tid, måste på statens bekostnad erhålla nödig hjelp. Födelseorten skall enligt denna äsigt endast i det fallet bestrida kostnaderna, att antingen den fattige uppchållit dig så länge derstädes under sin ungdom, att han redan på denna grund år berättigad till sorsörjning, eller ock, att hans sader varit borgare der, och sasom sådan med tid och förmögenhet bidragit till de sattiges underhäll, i hvilket sali äfven den sattiges uppfostran blifvit på samma ställe besörjd eller grundlagd. Först genom att upplagas som borgare ien kommun blir en menniska verklig etatsborgare och sorklaras på samma gäng värdig, att blifva samiljlader. Ilan bar dermed åtagit sig förbindelser till kommunen, hvilkas noggranna uppfyllande väl må komma hans barn till godo. Ålla borgare i ett samhålle hafva på detta sätt ingåll Ömsesidig garanti, att gemensamt sörja för sina barns framtida bergning. Som vi likväl icke äga någon kommunalförfattning i Sverige och således icke beller några borgare, kunna de under N:o 4 och 3 gilna stadganden icke tillämpas bos oss, utan man måste tills vidare nöja sig med de tre återstående, Så ofullkowliga dessa än må vara, skola de likväl förmå sockenboarne, alt i sitt eget interesse omsorgsfullt sörja för barnens uppfostran och taga tillbörlig vård om de fasta arbetarne. kommunerna skola åtminstone icke se sig belastade med underhållet af en mängd personer, som äro dem aldeles okända och i hvilkas fattigdom de bafva ingen del. De skola icke det ena året se sina utgifter ökas till betydligt belopp mot det andra. Det ken visserligen synas oprakliskt att bestämma flere olika grunder för försörjningsskyldigheten, Hen då äro fattiglagarne både i Danmark och de fieste Tysklands stater opraktiska. Genom ett enÄ 2. sssVs1 2 A