Article Image
INSÄNDT. Några ord om Fattigvårds frågan. V. Det hunde synas öfverflödigt att ytterligare gransha ett forslag, som man tydligen bevisat vara sotadt på falska grunder; ty när grunden för en byggnad är undanryckt, plågar denna vanligen rasa af sig sjels. Då likväl ännu rådande fördomar icke torde nu genast tillåta införandet al ett rationellare system, hvilket dessutom förutsätter en god kommunaloch länsstyrelse, en forbåttrad tjenstebjonsstadga m. m., är det högst sannolikt, att den nya författningen, som man är så otälig att få fram i dagen, skall hylla den falska principen. Så nedsläende detta än mä vara för hvarje vän af sanning och rätt, bör man icke nöja sig med en onyttig reservation mot det antagna systemet, utan tillika söka göra detta si litet skadligt, som möjligt; hvarföre vi här skola framställa nägra anmärkningar mot detaljerna af Ständernas lorslag. Vår twening är ingalunda art genomgå bvarje paragraf af sorslaget, usan endast att hälla oss till dess hufvudbestämmelser, eller dess föreskrifter, angående 1:o sförsorjaingsskyldigheten, 2.0 sattigskaltens sördelaing mellan sockenboarne och 3.0 organisationen af sattigsorvaltningen. Ehuru vi gerna erkånna S.ändernas upprigtiga sträfvan att söka förekomma några af sockenförsörjaingens största olägenheter, mäste vi å andra sidan beklaga, att detta i vår tanke till större delen misslyckats. Jem-ör man, i afseende på sorsörjningsskyldigheten, olika länders fattiglagstiftning, linner man tydligast, huru vädligt det är, alt utan fasta principer vilja reglementera. Lagstiftaren har då icke längre någon norm att oalvisligen rätta sig efter, utan later det blilva lag, som for tillfället synes honom billigast och lättast utförbart. Hans stadganden äro endast provisoriska och ersättas af belt andra, så snart enskilda interessen förmå begagna sig af de olägenheter, som ätfolja byarje falskt system för att göra en annan åsigt om adet billigas gällande, hvilken åter i sin tur undantränges al en ny, och så vidare i oåndlighet. Sedan man olvergilvit grundsatsen om gemensam sattigförsörjning och sålunda gett den stränga rättvisan på båten, har man likväl ansett billigheten fordra, alt socknarne något så nära blifva lika betungade i sörhallande till sin solkmängd och välmåga. Men en ännu större billighet tycktes tala för, att det samhalle bekostar underhållet, hvars medlemmar dragit nytta af den fattiges arbetskrafter och i de flesta fall kunnat, om de velat, förekomma hans fattigdom. Slutligen bar man velat vara praktisk, eller så bestämma underhållsskyldigheten, att aldrig någon tvist derom kunde uppstå eller för verkställigheten vidlystiga skrifverier och kostsamma transporter skulle etsordras. Allt eltersom lagsliltaren var mera intagen af det ena eller det andra af dessa skäl, måste äfven de utvägar, som vidtogos, blifva något olika. Den vid första paseendet enklaste och bästa var att låta hvarje behofvande åtnjuta understöd af sin födelscort. Man antog med skäl, att i en solkrikare socken flera menniskor födas med sådane inre egenskaper och under sådane yttre förhållanden, att de falla fattigvården till last, än i en mindre solkrik och välmående. Man antog sedan, att den fattige der ägde slägtingar och vänner, som interesserade sig för bonom, och att hans uppsostran der blifvit besörjd, hvilkens beskalsennel är af högsta inflytande på en persons ekonomiska bestånd eller obestånd. Denna grundsats har mycket konsequent blifvit genomförd af nu gällande lagstiftning i konungariket Sachsen, och, som vi tro, äfven i Sachsen-Weimar. llela landet är, i afseende på fattigförsörjningen, indeladt i ett visst antal distrikter (lleimaths-bezirke) och hvarje innebyggare måste äga bemrätt i något af dessa. En person har bemrätt i det distrikt, der han antingen som husägare eller borgare är bosatt, hvartill fordras minst fem års vistelse på stället, eller ock enligt uttryckligt

18 juni 1847, sida 1

Thumbnail