Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juni 1847, sida 2

syntes inverka ofördelaktigt äfven på de å scenen uppträdande konstnärerne. Någon dylik schism egde icke rum i går afton, ätminstone icke under sjelfva representationen. llandklappningar och bifallsrop vankades i öfverflöd, och 2:ne af programmets nummer: La Romanesca, exequerad af br Kellerman, och La Redowa, böbmisk nationaldans, utförd af dem. Fjeldsted, begärdes da capo. Också var dem. Fjeldsted i detta soloparti verkligen hvad man i dagligt tal plågar kalla söt och tycktes utföra detsamma rigtigt con amore. Äfven hr Funcks dans vittnar om en ypperlig skola; men han synes oss stundom sakna den spänstighet och den sprittande liflighet, som man alltid träffar hos hans lärare, hr Bournonville, tillochmed ännu vid en ganska framskriden ålder. — Hr Kellerman har sedan flere år tillbaka varit publikens gunstling, och förtjenar älven alt så vara; dock skulle man i bans hällning under föredraget kunna önska något mera välde öfver rörelserna, så väl de inre, som de yttre. Det är i blicken, i de ur instrumentet sramlockade tonerna, som tonkonstnärens inspiration bör uttala sig; icke i vridningar på kroppen eller bufvudets höjningar och sänkningar, allt efter som tonerna tilltaga i styrka eller förklinga i rymden. Iill sin själ, sin ingisvelse, till guden inom honom får virtuosen lyssna; icke till de anderoster, som ljuda ur hans instrument. De tala till ähörarne, ej till h on om , ätmiostone icke i konsertsalen. Vare allt detta sagdt utan att på minsta sätt vilja förringa hr kellermans kända och erkända konstuärsvärde ! Önskligt vore, att vår orkester kunde bringas till någon jemnare sammanspelning, än den, som man nu i flera år bortät hört. Under en så skicklig ledare som br Richter i sjellva verkel är, borde detta visst icke vara någon omojlighet, blott han med allvar och värma ville gripa saken an. be i går alton exequerade ouverlurerna gingo väl ganska oklanderligt, ja den ena till och med bra; men ackompagnementet, Så väl till violoncellen som dansarne, var deremot sådant, att man helst skulle hafva önskat slippa hora detsamma. Också var det derom ej mer än en enda röst: obelåtenbetens. Denna har väl månglaldiga gånger förut låtit sig förnimma; men näppeligen mera hogljudt, än i Onsdags och i går afton. Skålet dersill torde vara att söka i det friska minne, publiken bar af det Styermarkska sällskapets prestationer, och de jemsorelser, desamma nästan ofrivilligt hos åhörarne framkalla. On UZknnn — MALD ——— —