Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 juni 1847, sida 1

det har icke fallit Ständerna in att ålägga fate tigstyrelsen eller sattigsoreståndarne att ur sin egen kassa betala alla utgifterna, utan böra alla öfriga borgare dertill bidraga. I deras och, N vi tro, alla förnuftiga menniskors tanke är ken staten, ej beller kommunen dagliga alr utdelare; men Ständerna anse tillika, att 1863, bruken vid sattigvärdens anlitande skola blilka större om staten, än om kommunen uppsamlar almosorna, och detia påstående synes oss oförblarligt. Åntingen bafva de antagit, att staten Skulle vara olyckligare i sitt val af almoseutdelare, än kommunerna, hvilket är så mycket orimligare, som staten alltid lärer uppdraga åt kommunerna att sjelsve utse dessa personer; eller ock hafva de förmenat, att medborgarne skulle vara sörsumligare och mindre samvetsgranna i sina pligters lullgörande som statens, än som hommunens delegerade, Vi bedja läsaren om ursäkt, om vi nödgas med några ord vederlägga ett sormenande, som synes sårande för bvarje svensk: undersate, men det oaktadt kanske delas af icke så få mennishor. Det gilves endast tre motiver, som kunna förmå en menniska att upplylla sina pligter, nemligen först hans ambition och inre bederskänsla vidare den yttre kontroll, hvarunder han står, och slutligen hans eget materiella interesse. Vågar man nu påstå, alt nitet hos den enskilde skulle förlamas och hans menniskokärlek förkolna, om underbälls-skyldigheten öfverflyttas från kommunerna till staten? IIvilka skäl kunna yäl anföras för en sådan orimlighet? Tages icke hans verksamhet lika mycket i anspråk i ena som i andra fallet? Bör icke bans ilver ännu mera sporras, då han af staten emottager en sådan hederspost, då de goda föredomen, han gifver, och de kloka arrangementer, han förmår utänka, skola bära frukter i en vida större skala, än om kännedomen derom blifvit inskränkt inom kommunens tranga krets? Skall icke staten utmärka och belöna dem, som på detta sätt visa sitt äkta medborgaresinne, och innebår icke hoppet om en sadan utmärkelse ett stort retelsemedel för alla menniskor med ambition? Bör icke slutligen fosterlandskärleken kunna ersätta bykärleken? Finnes det icke alltid tillfällen och uppmaningar i osverslöd att gilva sin skärf till lindrande af nöd och elände? Statens bjelp mäste vara ringa och endast gifvas dem, som formligen anmåla sig. Huru mycket lidande måste den ej lemna utan afseende och lemna åt den enskilda vålgorenheten? Med ett ord: ingen förnustig menniska skall tro på ett sådant söregilvande. — Deremot torde mangen befara, att den kontroll, som kommunen utolvar öfver förvaltarne af sattigförsörjningsmedlen, skall blifva slappare, så snart utgifterna icke ensamt bestridas af socknen. Men mot denna invändning bör först erinras, att en sådan kontroll i allmänbet icke kan utöfvas; alt socknen icke kan tvinga någon att värdigt uppfylla sina pligter som sattigföreståndare, om ban icke äger de dertill nödiga inre egenskaper, och i motsatt händelse är hvarje kontroll öfverflödig. Visserligen kan den inre organisationen af sattigvärden göras sådan, att de sjenstgörande mer eller mindre interessera sig för de fattige; men man skall sannolikt lyckas vida fullkomligare alt åstadkomma detta, om de klokaste inom länet få uppgöra planen, än om detta skall utan all ledning öfverlåtas åt några ensidiga och oersarna medborgares hugskott. Dessutom har kommunen ett ganska stort materielt interesse att bevaka. Ty förmår den nedtvinga kostnaderna inom sill område, bör den icke allenast äga hopp om att de öfriga skola följa detta exempel, utan kan äfven tvinga dem dertill. De kunna icke förebära något skäl för sin underlåtenbet att vidtaga samma method. Häraf följer ock, att kommunerna halva ett ännu större immaterielt interesse i fattigvårdens ändamålsenliga anordnande, emedan de icke längre äro ensamt ansvarige inför sig sjellve, utan tillika inför alla de öfriga kommunerna. Det måste blifva en ambitionssak alt öfverträffa bvarandra i kloka föranstaltanden