Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juni 1847, sida 3

eilt hjerta genom ständig gå uls ejutelser öfver Fordinand li, utan att invalidken horde ett ord, och utan alt lazzaronen lätsade höra. Man besökte Diomedes hus, gralvarnes gata, Ciceros villa och Sallustii hus. I en af sofkamrarne der, var en mycket anacreontisk frescomålning, som ådrog sig ergelsmanne ns uppmärksamhet, och utan all beg rära tillåtelse af någon, satte han sig på en bänk, tog upp sill album och sin blycrispenna och började leckna af densamma. Vid det första streck han drog, närmade sig invaliden och lazzaronen; den förre ville tala, men den sednare förekom honom: här Excellenza, det är förbjudet att taga kopior vär. — Jag måste hafva en kopia af denna frescomålning. — Ni kan icke erhålla den för något pris. — Jag vill betala den dubbelt, tredubbelt, syrdubbelt. — Jag säger ju, att det är förbjudet! förbjudet! förbjudet! hör ni? — Jag måste teckna af den för att göra mylady ett nöje. — på sätter invaliden ev i Corps-de-gardet. — Britten är fri, han får rita hvad han vill. Och engelsmannen satte sig igen för att rita. Invaliden närmade sig med öbeveetlig stränghet i sin uppsyn. — Om ursäkt, Excellenza, sade lazzaronen. — Tala! a — Vill ni bestämdt teckna af denna frescomålning? — Ja. — Och andra med? a — Jag vill teckna af alla frescomälningar här. — Tillåt mig då gifva er del rådet att taga en blind invalid. — 0! utropade engelsmannen, än mera förtjust öfver delta än det förra rådet. Här har du två