Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juni 1847, sida 3

— Castor! tiil poötens hus! yttrade invaliden till sin hund. Castor förde dem till Sallustii hus och lazzaronen satte sig anyo all prata med invaliden, medan engelsmannen fullbordade sin förut började teckning. Muycket belaten. — sade engelsmannen; — men jag vill hafva slera. — Fortsätt! fortsätt! — svarade lazzaronen. Som man lätt kan förstå, fattades icke tillfälle för engelsmannen all få öka sin samling af curiosa; de gamle i Pompeji hade godt om sällsinniga bilder; inom mindre än två tinunnar, hade han sitt album fullt. Härefter begaf han sig till en gråfning, Här fanns ett hus som troligen tillhört nagon rik particulier; en mängd statuelter. bronsarbeten och andra curiosa hade man fört i ett mindre hus på sidan. Engelsmannen gick in i detta improviserade museum och stadnade framför en liten satyrstaty, sex tum hög, som hade alla möjliga egenskaper för att ådraga sig hans uppmärksamhet. — oO sade engelsmannen, odenna lilla staty vill jag köpa. — Konungen af Neapel säljer den icke — genmälte lazzaronen. — Jag betalar den huru dyrt som helst, för at göra mylady ett nöje. — Jag försäkrar er, alt den icke får säljas. — Jag betalar den dubbelt, tredubbelt, fyrdubbelt. — Om ursäkt, Excellenza, jag har redan gifvit er två råd och ni har funnit er väl deraf; vill ni jag skall gifva er det tredje? Ni kan icke få köpa statuetten; stjäl den derföre. — 0!!! du är ett original. — Ja, men Castor har två goda ögon och sexton ypperliga tänder, och om ni med ett enda finger