Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juni 1847, sida 2

Fill följd af deras knarriga lynnen, äro i allmånhet engelsmännen alltid hatfolla. Vår engelsinan bibeholl älven ett horn i sidan till konung Ferdinand, och som engelsmännen icke haiva sor sed all halla inne med hvad de tänka, utgot han sig under hela vägen tul Pompeji, på den renaste Italienska, som Verganis granmmalika lärt honom, i hårda ord öfver konung Ferdinands tytluUH. Lazzraronen förstod honom fullkomligt. Den resande hade, sormodligen till solje at Jjemlikhetsideerun, lälit lazzaronen sitta tillsammans med sig i samma vagn. ben enda olikhet, som nu sorefunnos dem emellan, var, att engelsmannen åkte rall fram, men lazraronen baklänges. Lazzaronen hörde med lugn på alla de oförrätter, som engelsmannen behagade debitera hans suveräåt:. Lattaronen har ingen stadgad politisk opinion; man kan säga honom hvad man vill om konungen, drottningen och det kon: sliga huset, bara man ingenting säger om madonnan, Sanct, Januarius, eller Vesuvius. Emellertid hade våra resenärer nu hunnit till gralvarnes gata, och som laztaronen såg. att engelsmannen ämnade fortsätta sin monolog, lade han pekfingret på munnen, till tecken at tystnad. Men ettdera fö slOd engelsmannen det icke, eller eller också ansåg han under sin värdighet att lyda vinken; han fortsalte sina smädelser mol Ferdinand, den högtälskade — Jag tror man kallar honom så, — Om ursäkt, excellenca! sade lazzaronen i dei han med ena handen fattande i vagnsdörren, hop pade ur vagnen, lika lätt som Auriol, Laurence, eller Redisha skulle hafva gjort. Om ursäkt, excellenza! men med er tillatelse återvänder jag till Neapel. Ä — Hvarföre så? frågade engelsmannen. — Emedan jag icke har lust alt bli hängd. — Hvem skulle våga hänga dig?