Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juni 1847, sida 2

— Min konung. — Och hvarför del? — Emedan ni har smädat honom. — Brilten ar fri, han får säga hvad han vill. — Lazriaronen är det icke. — Men du har ju ingenting sagt. — Men jag har hört allt. — Hvem skall säga att du hört det? — Invaliden. — Hvilken invalid? — Den, som blir vår ledsagare i Pompeji. — Jag vill ingen invalid hatva med mig der. — På får ni icke besoka Pompeji. — Får jag icke se Pompeji utan i en invalids sällskap? — Nej. — Men jag betalar ju. — I alla fall icke. — Nå jag betalar dubbelt, tredubbelt, syrdubbell ..., — Nej! Nej! Nej! . — 0! — utropade engelsmannen och föll i ett djupt begrundande, Lazzaronen roade sig imellertid med att försöka hoppa undan sin egen skugga. . ij — Jag nodgas väl taga en invalid; men jag vill icke tiga, yttrade engelsmannen efter några ogonblicks tystnad. — Farväl då! genmälte lazzaronen. — Jag önskar alt du blir qvar, . — I det follet, så tillåt mig gilva er elt rad! — Gör det! — Om ni icke vill tiga, så tag en dö f invalid. — 0!!! utropade engelsmannen, förtjust ölver rädet. Der har du en piaster för den lyckliga ideen, Skaffa nu hit en döf invalid! Lazzaronen sprang bort och kom snart tillbaka med en invalid, som var stendöf. Man började med den vanliga undersökningen, under hvilken engelsmannen icke underlät att lätta