har i minsta mohn storre anspråk på den ossentliga valgorenheten, än förut på den enskilda, och denna åsigt af saken bör inplantas hos bvarje menniska, på det ambitionen må hindra benne, alt, om hon kan, undvika att anlita den officiella fattigvården. Antingen man nu gör fattigdistrikterna stora eller små, så kuuna likvål sattigstyrelserna inom hvarje icke undandraga sig statens osveruppsigt och ej heller stoten underlåta, alt till bevarande af den fattiges rätt verkställa denna besigining. Om en kommun anser den fattige hvarken behosfva ljus eller ved under vintern, behöfva icke de öfriga medborgarne noja sig med denna omensklighet, och staten får derföre icke låta hennne passera. Statens delegare måste inspektera distrikten , eller dessas styrelser inskicka berättelser till Regeringen, eller någon annan aukloritet, som derefter försar efter omständigheterna. Ett sådant samband mellan alla ett rikes sattigdistrikter måste falla sig särdeles obeqvämt för våra isoleringsherrar, men man kan icke till förmån för deras opinion alstå något af det, som är rätt. (Forts.) —— —— ————— 2! —