som är, att staten i sjellva verket anser en hvar medborgare äfven nu kunna, om ban vill, sörtjena sitt rikliga uppehälle och icke behöfva derföre besvära nägon annan. En annan bärmed sammanhängande grund för statens rätt alt fordra, och således för medborgarnes skyldighet att gifva understöd ät de fattige, torde vid första påseendet kunna hemtas derilrån, alt nästan all fattigdom bör tillskrifvas den ringa lön, som den arbetande klassen moltager af de förmögnare; hvarföre dessa synas skyldige, alt på annat sätt ersätta det bristande. Det förra påståendet är väl så till vida grundadt på erfarenbeten, som denna på flera ställen ådagalagt, att vida öfver bälften bland de fattiga hafvä att tillskrilva denna omständighet sitt elände ). Då den vanliga lönen endast är tillräcklig att underhålla en vanlig arbetaresamilj under vanliga förbållanden, följer häraf naturligtvis, att så snart personernas antal öfversliger det vanliga medeltalet, eller sjukdomar och andra olyckor tillstöta, tillgångarne mäste understiga behosvet. bet tyckes derfore rättvist, alt de, som ensamt dragit fördel af arbeiet, äfven böra ensamt draga de derigenom uppkomna följderna. Men så riktigt detta än är, har det dock ingenting att göra med satligsorsörjningen och kan ej heller på något sätt begrunda statens beskattningssätt. Bevisen för denna sanning äro nära nog desamma, som förut blifvit anförda, enär staten dels icke får erkänna, alt lonen är för ringa och dels icke heller gör ett sådant erkännande, utan stödjer sig på andra grunder för sin beskattningsrätt. bet sorra får icke ske, emedan staten i och med detsamma skulle erkänna sig skyldig till orättvisan att hafva berosvat arbetaren tillfälle till nödig utkomst och tillika sårat hans personliga srihet. Då staten åtagit sig att beskydda denna, måste den äfven förbjuda eller upphäfva hvarje slag af slafveri, som egentligen bestär deri, alt någon tvingas använda sina kroppskrafter till en annan fördel mot sin vilja, det vill här säga: utan att derföre uppbära passande lön. Så snart olverenskommelsen mellan den arbetssökande och den arbetsgilvande är fullkomligt frivillig, måste den förre anse lönen tillräcklig, och då kan staten göra så med. Intråälsa likväl fall, der olverenskommelsen icke är frivillig å arbetarens sida, i det ban af behosvet tvingas att underkasta sig hvad vilkor som helst, är staten onekligen förbunden att träda på hans sida och återställa jemnvigten mellan båda contrahenterne, men en underlatenhet att göra detta beråtiigar icke, att efteråt betunga med skatter, emedan härigenom båda delarne skulle lida orättvisa. Så vigtig frågan om arbetets organisation än är för fatliglomens förekommande, får den likvål icke sammanblandas med åtgärderna för sattigdomens ashjelpande, emedan en försummelse i torra sallet icke har inflytande på rätten i det sednare. Det praktiska beviset äter, att staten icke hemtar sin beskattningsrätt från de arbetsgilvandes orättvisa och arbetets för ringa betalning, är mycket lätt att föra. Ty i sådan händelse skulle endast de få understöd , som bevisligen blilvit tvingade att arbeta för underpris, och endast de erlägga skatt, som utöfvat ett såädant tvång, således hvarken de, som gisvit tillräcklig lon, ej i Den mest kända erfarenhet häröfrer är den, som Villeneuve offentliggjort. Han har anställt undersökningar öfver antalet fattige så väl i hela Frankrike öfverhufvud, som särskildt i departementet Du Nord och öfver orsakerna till deras fattigdom samt dermed funnit, att de fattige kunna i detta afseende indelas på foljande sätt: Frankrike. Du Nord. 1 Af ålderdom oförmögne att sig fersörja . .. 60, 000. 6,000. 2) Af sjukdom och sraghet . . 180,090. 16, 000. 3) Af för stor familj .. 790,000. 50, 000. 4) Af brist på lönande sysselsiättning, . .. . 350.000. 44,000. 5) Af liderlighet, iMtja m. m. . 306.000. 35. 000. Summa 1,686.000. 151,000. Samma resultat visad: sig vid undersökningar, som anställdes 1818 i Ostllandern. Denna provins hade då en befolkning af 648,000 personer, och deribland 35,452 fattige. Om de sistnämnde fördelades i olika klasser ejter de orsaker, som föranledt deras fattigdom, besinnas de bestå af 1) Sådane, som af ålderåom icke kunde försörja sig . .. 3, 881 personer. 2) De, hvilkas fattigdom orsakats af sjukboo. .. 1.802 dito.