11. Regeringens alsigter och åsigter må nu vara hvilka som helst, så torde det likväl, med anledning af Dagl. Allehandas notis, icke vara ur vågen alt göra fattigfrågan till föremål för allmän diskussion, så mycket mer, som Rikets Ständers förslag i insänd:s tanka är baseradt på mindre riktiga principer, hvarföre det skulle vara mycket olyckligt, om detsamma blefve af Regeringen oförändradt antaget. För den, som skall utarbeta en författning, måste det alltid vara välkommet, att folkets opinion yttrar sig, innan förfaltningen blifvit färdig, på det en och annan förändring, hvartill den offentliga diskussionen gilvit anledning, må kunna företagas. Efter sörsattningens promulgerande begagnar allmänheten i alla fall sin fria yttranderätt, eburu det då endast tjenar att väcka missbelåtenhet både å lagstistarrens sida och å deras, som skola åtlyda lörsatiningen. Ins. skall derföre i det efterföljande söka framställa de i hans tanka enda rätta principer, som böra ligga till grund för ett lands sattigvård, och på samma gång anställa en granskning af Rikets Ständer förut omförmälta underdåniga skrifvelse och förslag. Till en början måste vi efterforska den rättsgrund, hvarpå fattigskatten hvilar, eller, med andra ord, hvad som berättigar staten eller möjligen kommunen, att till de fattiges under: håll fordra algister af statseller kommunmedlemmarne. Som denna fråga är af oberäknelig praktisk vigt, anhålle vi, att läsaren måtte med större uppmärksamhet, än som vanligen egnas en tidningsartikel, följa med vår undersökning. Om nu föräldrars och barns ömsesidiga skyldighet att understödja bvarandra undantages, och kanske några dermed likartade förbällanden, kan väl ingen menniska förpligtas, att med sin vilja bidraga till en annans underhåll, eller för sådant ändamål använda sitt arbete eller sitt arbetes frukter, d. v. s. sin förmögenhet. Detta vore ett slags slalveri, hvilket staten aldrig kan tillåta sig. Naturen bar nämligen utrustat hvarje menniska med personliga krafter al flera slag, och om dessa äfven äro olika hos olika individer, måste de dock alltid anses tillräckliga att föda sin ägare; åtminstone kan ingen sägas hafva fått större personliga krafter, än han behöfver, ty hvem, utom honom sjelf, skulle väl äga rätt, och ännu mindre förmåga, att fälla ett sådant omdöme? Det är visserligen sannt, att en menniskas personliga kralter icke äro ensamt tillräcklige att förskaffa henne lissuppehälle, utan dessa krafter måste hafva någonting att verka på, (ett substrat) ett material, eller hvad man vilt kalla det — med ett ord nagot yttre, materielt. Men äfven för detta behof har en allvis försyn godbetsfullt sörjt, i det han upplåtit en stor och skön natur till alla menniskors fria begagnande, och tillika nedlagt i denna natur väldiga och fruktbringande krafter, hvilka, om de al menniskorna klokt begagnas, rikligen förmå fylla alla deras yttre behof. Inom staten äger vål icke vidare detta fria begagnande af naturens krafter rum, enär den för alla gemensamma jorden, så vidt den faller inom statens omräde, blifvit på vissa vilkor fördelad till enskilda personer, som deras egendom, så att utan deras medgilvande ingen annan må för längre eller kortare tid sätta slg i besittning af de der nedlagda kralter. Detta oaktadt anser staten likväl, att hvarje medlem af samfundet bar tillfalle i osverslod, alt, på ett fördelaktigt och för hans nnderhall tillräckligt sätt, draga nytta af sina personliga krafter, och den grundar icke sattigskatten på berörde inskränkning, eller, om man så vill, förbättriog af naturens ordning. Ty i sådan händelse skulle fattigskatten uteslutande hvila på jordoch bergveiksägare och alldeles icke träffa bvarken dem, som innehafva annan egendom, ej heller de delar af inkomsterna, som böra tillskrilvas en menniskas personliga ansträngningar. Skälet härfore är, all inga andra slatsmedlemmar kunna tvingas att ersåtta statens oråttvisa, an de, som draga nytta af densamma. Men denna åsigt af saken rättfärdigas tydligare af den omständigheten, att om staten erkände sig hafva begått någon orättvisa mot de jordlösa, oeh derför trodde sig förpligtad och berättigad till dennas godigörande, borde äfven sattigskattens belopp icke bestämmas af — mnmazeoeöH vn nn o— -emscoveo —