Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juni 1847, sida 1

den stunden, som det ej tog skruf att få den saken beredd i konungamaktens, eller, som i detta afseende är det samma, embets-bierarkiens interesse, bar inträdt en likgiltighet, som visat, alt det ej var lör folkets behol al ett sorbättradt, upplyst och konsequent bandlande ombudsmannaskap som man latsat något litet nit lör sakens utredning; utan att det egentligen var för alt få en medgörligare nationalrepresentation i statsfrågorna, än de nuvarande riksständen, hvilka två mot lvå alltid stå istadiga, såsom bu riksvaguens anspann är inråtiadt. Denna skygghet för folkets utölning af beshattnings-råtten, i all sin naturliga vidd, mäste vål oppna ögonen på alla dem, som hittills trott, alt reformen han tillvågabringas genom konungamaktens och alla syra ständens samverhkan. lluru vill nian tro, alt embetsmanna-stånden, Ådeln och Presterskapet, skola söka i folkets anda lösa gatan , då sjellva Regeringsmaklen visar sig misstro denna anda? Uian att misstro, att här hos oss kan ilrågakomma det samma dynastiska sträfvande, som gudnäs snart sagdt i hela Europa visat siv, att rikta konungafamiljerna på folkets bekostnad, (en sak, som dessutom icke gerna låter sig göra, så länge vi hafva bestämda anslag för bhofbällning, m. m. samt icke bafva statslän och fondspel); så måste man likväl al nyssnämde symptom ovilkorligen draga den slutsats, alt Regeringen icke hyser det förtroende tillbaka, som folket dock med så förboppningsfull tillit visat sig hysa för henne, :la hon Öfvertog ledningen af dess angelägenheter, och detta är, hvad jag vågat kalla, sorgligt. Da man nemligen tror sig med skäl böra betvilla Regeringens allvar med representationsreformen, och i samma män mäste finna sig öfvertygad, att icke de två första ständens — älminstone icke Adelns — biträde står att på vanlig väg vinna, så kan det ej vara annat än motbjudande att skada, huru besinningslöst mången söker att förvilla det naturliga och i sjelfva sakförhållanderna sagliga begreppet, att ståndsrepresentationen , såsom sammansalt genom ständens esterhand frivilligt tillkomna deltagande, älven måste genom ett eller två stånds fsrivilliaa urträdande kunna upplösa sig. All höra en sådan åtgärd, då den ej vidtages för att på en gäng göra ärendenas gång omöjlig, utan blott för att åt nationen lemna tid och tillfälle, att sjelf förordna om ett annat säll alt välja sina ombud och bestämma deras 2 det är nära nog lika Örkbkligt, som löjligt. I synnerhet mäste det förefalla oväntadt ifrån sådana håll, der åtminstone förmåga funnits att skilja mellan det slags laglighet, som blott är trålaktig lydnad under bohstafven, sådan väldet esler listen såreskrifvit densamma, och den laglighet, som mensklig rätt och förnuft inlagt i samhbällsförfattningens anda. Beklagligen ser man likväl mycket, som bevisar, allt vår tids politiska kharaklerer lätt falla in i samma svaghet, som de sjelsve tadlat hos förra tioltalets ögontjenare. — Interessets besvärjande onda genius vandrar omkring med stora steg, inom krelsen af det gamla gardet, som en tid så manligt försvarade folkets och förnustets rätt. Det behös, att en bänförande skald söker åltergilva det anda ocn mod. Under afväntan så vi väl hbjelpa oss med, att utbyta till en from önskan, det gamla bekanta omqvädet, och ropa: ..... La garde meurt, mais ne se vend pas. x x P. S. Jag glömde säga, alt i samma min, som det konservativa partiet sunnit faran för sig vara forbi, och den stora representationsreformen icke på allvar behandlad osvanifrån, så har ock interesset lör den rysliga planen slill on efanr käancavvafio Aadblio fjaninoa Öiea verkningskrets och arbetssätt m. w., stämplas såsom upplösning, revolution si den vulgåra meningen af detta ord) anarki, o. s. v.;