Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juni 1847, sida 2

INSÄNBD) T. Ett ord till Herr —x, iusändare i N:o 107 al Gotheborgs Ilandelsoch Sjötartstidving för den 44:te Maj 1847 (Ur ett bref irån en vän i Stockholm.) — — — Jag fäster mig egeulligen ej vid det på gyldene sörhoppningar om blilvande konstnjutningar rika bretvet. Jag önskar blow lr —x tillräckligt sinne att uppfatta all denua undfägnad, tillräckligt öra för att njuta deraf och tillräckligt sundt omdome för att fälla en dom, sådan som prestationerne lörtjena. — Ilvad som egentligen sorundrar både mig och slere häruppe är den besynnerliga egenhet hos Götheborgskritikern, att han ej, såsom på alla ställen i den bildade verlden är händelsen, inskränker sig till att med sitt konstnärliga domslut upphoja eller nedsätta den ollentliga och för penningar uppträdande exekutoren, utan drar under publiciteten enskildta personer, som haft godheten att medelst sin talang uppträda för att åt en konsert gilva äfven omvexlingens behag, och hvilka således, då de göra detia utan anspråk, i bytsadt folks tanka, alltid böra vara besriade srån obehaget af både offentligt beröm och olsentligt tadel. Sadan är åtminstone både äsigten och bruket härstädes. Alt motsatsen skall göra sig gällande i Götheborg, förvånar så mycket mer, som dess respektive invånare visst ej vilja nedlägga anspråket hvatken på konstsinne eller på bumanitet. Om man hos oss på enahanda sätt bemotte enshilta amatörer, skulle ovilkorligen följden blilva den, att nägra sådana aldrig mer uppträdde. Men kanske är man bos oss mer än nere hos er, rädd för att offentligen utpekas. — Hvad särskildt den bedömda tenorsängaren beträffar, fann jag vid mitt sista besök i Götbeborg, att det är en talang, som ej just träffas öfver allt, och som det upplyses att bans stämma vid det ifrågavarande tillsallet ej var så alldels borta, så kan jag ej neka, att jag anser det fällda omdömet betingadt endera af okunnigbet eller — oförskämdbet. — — — 7