Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 maj 1847, sida 2

den desamma. Iläral en fullkomlig nalurligbet och en oändlig omvexling af gester. Allt synes föreskrifvet af ögonblicket, och likväl är allt fullt af behag. Det finnes icke hos henne någon stereotyperad form för kärlek, sorg eller hvad annan känsla det vara må, utan allt bär prägeln af omedelbar inspiration. Såsom glanspunkter i hennes spel vilje vi nämna den scen, då hon, anfallen af Bertrand, fastbåller sig vid korset, och uttrycket af förtjusning nyss före ridåens slutliga fall, då hon känner, att hon räddat Robert från fördömelse. Vi anteckna dock dessa stallen nästan rent af på höft och skulle för ingen del vilja komma våra läsare på den tanken, att desamma uppskjuta lika pyramider ur en öken. Hennes hela uppfattning af Alice är ett skönt sceniskt studium, hvars alla detaljer äro lika goda. Vid ridåens fall visade utbrottet af applåder alt åhörarnes förväntan blifvit mera än sörverkligad. Tre särskilta gånger inropades konstnärinnan och i salongen var rådande elt visst slags hjertlig Åone cheer more-känsla, den vi aldrig tillförne sett med sadan styrka gifva sig tillkänna.