al låRndel, ICKC lamHZTIE dl 12— d TJ 011 IIATTITCFHAILII, lärer i skogarne ännu ligga flere tums djup snö. Sasom det redan nämndes i Mandagsnumret af denna tidning, bar vår frejdade landsmaninna Jenny Lind upptrådt i London såsom (Aliceo uti aRobert af Normandiev, dock icke på Drurylane-tbeatern, såsom vi då, efter en felaktig notis i Börsen-Halle, uppgasvo, utan på italienska operan. Under förutsättning att dermed bereda våra läsare en sann sågnad, kunne vi icke neka oss det nöjet att utur engelska tidningen Evening Mai meddela följande skildring al det intryck, den berömda sångerskans debut i Englands hufvudstad derstädes åstadkommit: avi hafva osta baft erfarenhet af det känslorus, af hvilket de aförsta aftnarne är beledsagadt, men vi kunna tryggt försäkra och deruli skola hundratals al hennes Majestäts undersåter instämma med oss, att vi aldrig bevittnat en enthusiasm, lik den, som visade sig vid det tillfälle, då mademoiselle Jenny Lind debuterade såsom Alice uli en italiensk version af aRobert af Normandie. o Först och främst var det trängseln utanför meatern, den oöfverskådliga raden af vagnar, och Haymarket, sullproppadt af menniskor, nysikne att skåda de ankommande stiga ur. Sedan var det innom theatern ankomsten af hennes majestät, som, då bon infann sig der såsom den unga sångerskans beskydderska, emottogs med en enthusiasm som om hon besökt theatern i full galla. Åndlligen dagens stora tilldragelse, Jenny Linds uppträdande på scenen, der hon visade sig kostymerad såsom pilgrim. Den uppständelse, som beledsagade hennes inträde, är något, som väl fäster sig i minnet, men icke låter sig beskrifva. Hela den tätt packade massan utvecklade en verkligen förvånande styrka i lungorna, och öfverallt viftades med battar och näsdukar. Det var icke en uppmuntran, gilven ät en debutant, utan välkomsthelsningarne åt en gammal favorit, en yttring af existerande sympathier. Den enda theatraliska företeelse vi kunna jemsora med denna var det emottagande, som blef herr Macready till del vid hans återkomst från Amerika och äteruppträdande på Drurylanetheatern. All denna entbusiasm visade sig innan m:lle Jenny Lind sjungit en enda not. En artist, medvetande af sin medelmätta, eller rakande att vara nervsvag, skulle blilvit förvirrad genom detta bevis på forväntningarnes uppstegrande till den hogsta böjd. En ung koustnårinna besinner sig i närvaro al de förnämste personer i verldens första husvudslad och märker, att hennes auditorium icke endast väntar nägot fullkomligt, utan något oytt i sitt slag, — att nyfikenheten alvaktar en ny sinnesrörelse. Den frågan påtrugar sig henne: akan jag uppnå denna idealiska ständpuokt? For eti ögonblick blef m:lle Jenny Lind en smula olverraskad af det storartade emottagande, som blef henne till del, men det var också endast för ett ögonblick, och såsom sängerska och skådespelerska hade bon hela aftonen igenom alla sina storartade resurser fullkomligt i sin makt. Om förväntningarne voro stora, så måste vi erkänna att de blefvo mera än förverkligade. Publiken kom beredd på att beundra, men dess beundran sträckte sig vida utöfver hvad den beredt sig på. Den härliga, tjusande organen, de yppigt svällande tonerna voro någonting alldeles sriskt och nytt. Ahörarne visste icke hvarest de voro hemma. De hade slersaldiga gånger hört andra sångare och sångerskor, men nu öfverväldigas de, till sin förvåning, af nga, dem hittills obekanta känslor. Samtalet i logerna tillkännagåfvo alla den bögsta belåtenhet och den hogsta beundran, samt voro alla variationer på det enda themat: slar ni någonsin i ert lif hört något sådanmt? De af våra läsare, som icke bivistade spektaklet, kunna tro att vi nraja I vädret. men alla, som voro der