Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 maj 1847, sida 1

UH — beslutande rätten. Det förklarande, de bögtidligen gjort i början af sin skrifvelse, hafva de lika hogtidligt återtagit i slutet deraf. Aldrig kan det hafva undfallit Ständerna, att asgifter, som upptagas för statens gemensamma behof, äro statsoch icke kommunal-skatter. Man kan derföre omöjligen förklara deras handlingssätt, om icke meningen vore denna: att de förändringar, som de äga rätt alt vidtaga och äfven uttryckt under form af önskningar, endast böra utföras, om Regeringen bifaller andra i sammanhang dermed gjorda önskningar; men att i motsatt händelse vu gällande fördelningsgrund är den bästa, ehuru den icke af dem behofver särskildt bekräftas. En sådan förklaring är likväl allt för tillkränglad och sökt, for att ens synas sannolik. Om håraf skulle solja, att Ständerna icke tyckes halva riktigt vetat bvad de skresvvo, må Regeringen äfven vara urskuldad, om hon icke förstår, hvad ingen mennisha kan begripa. Endast så mycket ser hon, att opinionen bland den tidens visaste män antog falligskallen vara en statsskatt. Har Regeringen en motsalt äsigt, lärer således Ständernas åtgorande vid 4840 ars riksdag icke bindra henne all vidtaga äfven betydligare förändringar i nu gållande sattiglagstiltning; men hon skulle, såsom sagdt, möjligen då utsätta sig för den dekonfituren, att Rikets Ständer, nästa gång de sammantrada, göra helt andra bestämmelser, angående fattigskattens utgörande, än Regeringens kanske nyss utfärdade lag innebåller och fordrar lasens resormerande i enlighet dermed. Så vida nemligen innevarande års blifvande ständer hysa samma åsigt, som 4840 års Ständer orm salligskattens natur, åligger det dem äfven att godtgora de sednares tel, att icke allenast tillägga sig en rättighet, utan älven utölva en deremot svarande skyldighet, eller genom en förordning formligen bestämma skattens fördelning. vill Regeringen icke rätta sis derefter, blir det 4830 ärs Ständers pligt att försätta winistrarne under anhlagelsetillstånd, hvarester riksrätten får afgöra, hvilkendera af parlerna bar rätt. Om ministrarne vid detta tilllalle frikännas, befrias icke derigenom Ständerna från skyldigheten att bevara sina rättigbeter oförkränkta, utan böra de fortfara i samma anda, som deras föregångare, ewedan de i sin tydning af grundlagen icke behöfva underkasta sig riksråttens tillfälliga ledamöter. Således måste dessa aktioner och möjliga srikännelser oupphörligen fortsättas, till dess slutligen Regeringen ger med sig och afstår från den del af fattiglagstiftningen, som tillhör beskattningen. Alla dessa olägenheter undvikas likväl genom den utväg, som forut blilvit föreslagen, och man bör så mycket snarare hoppas, att Regeringen skall begagna sig deraf, som hon är alltför upplyst, för att icke godkänna den åsigt, som vid 4840 års riksdag blifvit uttalad. Sedan för ölrigt Regeringen af denna anledning har sig bekant, att ålmiaslone en stor del af nationen hyser en sädan äsigt om fattigskatten, skulle det nog mycket likna trots, om hon, som lemnat Sländernas underdåniga memorial i 7 år utan alseende, ville nu, kanske 4 å 2 månader före riksdagen, utfärda en så vigtig författning. llon skulle derisenom liksom säga till folket: bå jag dröjt i 7 ar, kan jag gerna ännu dröja några månader, men jag vill visa, alt jag icke behöfver edra räd, och att J i denna sak hafven ingenting alt säga, och derföre befaller jag nu, som följer, etc. etc. Visserligen hafva Ständerna i den anförda skrifvelsen gifvit några råd; men dessa åro mycket daliga och uttala troligen alldeles icke den nu rudande opinionen. Ty ehuru Rikets Ständer skola representera landets visdom, kunna de likväl wed större skäl än någon annan säga, alt de blifva med bvarje dag visare, hvarföre det, som 1840 ausågs klokt, lätteligen 4847 betraktas som höjden af därskap. Det är rätt bedröfligt, att svenska folkombuden skola vara så osäkra, för att icke säga opålilliga; men då svenska folket icke vill lägga två strån i kors för aft få annan