Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 maj 1847, sida 1

inga förordningar, som i minsta mån öka eller. ändra kommunernas sattigskatt, af Regeringen anordnas utan Ständernas bifall. Derfore bar det förut blilvit nämndt, att endast mindre vigtiga detaljfrågor för närvarande kunna vara föremål för. Regeringens beslut, eller sådana, hvarigenom antalet af de fattige, som en kommun bör underhälla, hvarken ökas eller minskas. De vilkor t. ex., som bestämua underhallsskyldigheter, eller karakterisera en fattig som medlem af kommunen, mäste forblitva alldeles osorändrade. Det gilves visserligen ett annat stadgande i regeringslormen, som synes vederlägga olvanstående resonemang, eller 89:de 2:n, der det heter, alt konungen ensamt äger utfärda nya eller förändra gällande lagar, rörande rikets allmänna bushällning, samt behöfver dervid endast fästa det afseende på ständernas önskningar, som ban anser för riket nyttigt. — Man vet icke om man skall mer sorundra sig öfver djerfheten hos svenska grundlagens forfattare att väga förelägga ett så tvetydigt stadg nde för en samling kloka och praktiska män, som skola värna sin egen och kommande generationer för despolismens godtycke, eller öfver ständernas slathet och bekymmersloshet att låta detta obestämda uttryck qvarstå oförändradt i nära 40 ars tid. Ty med undantag af kanske missgerningsbalken kunna nåstan alla lagar genom mer eller mindre lycklig advokatyr hänföras till lagar om rikets allmänna hushallning. Att döma efter den vanliga upplattningen tyckes med rikets allmänna hushallning menas statsborgarnes enskilda husballning och något deruföver. Men så patriarkaliskt detta än må låta, torde man likväl, för att ej ulskrattas af utländaingen, icke få i svenska statsläran noja sig med denna desinition, utan aodgas uppsoka något annat karakteristiskt kånnemärke på den ekonomiska lagstillningen, Och då detta endast kan hemtas från praktiken eller det sätt, hvarpå Regeringens rått hittills blisvit utofvad, maste med en ekonomisk lag forstås en sådan, i hvars stistande dtänderna icke på grund af någon annan paragraf äga rätt alt deltaga. Ål detta negativa kännemärke följer otvilvelakligt, att alla andra paragrafer i grundlagen batva, om vi så få ultrycka oss, bättre rått, än den 89. de 2:n Regeringsformen, så att endast sådana fragor, hvatom de öfriga tiva, skola få anses som ekonomiska. Tillämpningen af denna slutsats på ifrågavarande fall shulle helt enkelt leda derhän, att sarligskatten enligt 57:de 2:n Regeringsformen icke bar med allmänna hushallningen att göra, Härvid finnes likväl en liten hake, i det 34:de 2:n Riksdagsordningen utsträcker den ekonomiska lagstiftnine gen till bestämmandet af gruuderna för alle männa inrätiningar af alla slag, ehvad de röra upplsostrinasoch undervisningsverken, allmänna fattigvården, landthushallningen, bergverken, m. m.; men vid första påseendet sinner man snart, ati åenna hake icke har nagon krok, eller att denna går utaf vid minsta vidrörande. Ty först och fråmst är det mycket sannolikt, om icke alldeles klart, alt med inrältningar, rörande allmänna satligvärden, endast sörstas sådana anstalter för detta ändamål, hvilka bekostas af statens medel, såsom allmänna sjukhus, lazarett falligoch arbetsbus, i det den allmänna fattigvärden, enlige den tidens åsigt, sältes i molsats mot kommunernes enskilda. Vidare ligger för en dag, att grunderna för en inrättning? icke angå det sätt, hvarpå medlen till samma inrältning skola anskaffas, utan endast medlens användande, sedan de en gång kommit iill inrältningens disposition, och sulunda icke hafva det ringaste att göra med beskattningen. Lika litet, som Regeringen lärer kunna ålägga landthushållarne någon skatt sor upprättande af Stambosländerier, landtbruksinstitut m. m, eller bergsverksägarne någon sådan sor bergsskolor och dylikt, lika litet kan bon i ringaste mohn sorändra fattigskattens fördelning. Den enda slutsasC hvartill danna död Af HMJfodA AA