INSÄNB) T. Några ord Om Fattigvårds-frågan. Man bar med förundran sett af Dagl. Ållehanda för den 8:de April, att Regeringen vu som bäst lärer vara sysselsatt med utarbetande af en ny lag öfver sattigvardens ordnande. Denna angelägenhet ingriper nemligen djupt i alla våra industriella och ekonomiska förhållanden, den förutsätter mänga andra åtgårders vidtagande och måste afgöras i sammanhang med så många andra fragor, att lagstiflaren bör äga den grundligaste bildning och en vidsträcktare ersarenbet, än som vanligen belöper sig på en eller några få personer. bå tillämpaingen af en sattiglags soreskrilter, i följd af sakens natur, mäste till största delen öfverlemnas åt enskilda medborgare, torde folket dessutom i denna, mera ån i andra frågor, haiva rått och behof att få sina äsig er kända, och att endast det blilver lag, som dikteras af de visaste och ersarnaste män inom nationen. Denna kan derfore icke med skäl sordra af Herr ecklesiastikministern och hans kamrater, alt de skola till allmän tillsredsställelse losa detta svåra problem på egen band; bon fordrar tvartom, att de skola till sitt råd och ledning begagna sig af allt det kunniga och sorstandiga, nationen bar att erbjuda. Men som tillfället alt erfara dessa råd och draga nytta af denna erfarenhet förutsätter, att representationen skall vara ell sannt uttryck af folkets åsigter och kunskaper, kan man hvarken ega anspråk eller hopp, ott förr, än detta blifver förhållandet, få de sattiges och rikes rättigheter och skyldigheter råltvist och klokt almätta. Vilja ministrarne endast af alla krafter arbeta för en ändamåälsenlig representatiovsrelorm, och tro de sig hunna inom nägra år tillvägabringa en sådan, skall folket så wycket beldre till dess hafva lördrag med fattigvåsendets resormerande, oaktadt detta är ganska mycket af behosvet pakalladt, som äsigterna i sorevarande ämne äro ganska oklara i vårt kära sådernesland och sinsemellan stridiga, ku tid al några år torde väl behölvas, för alt urvägenrödja gängse fördomar, samla notiser om andra länders fattiglagstiltving med dess resultater och bringa dessa till allmän kännedom samt slutligen lata de sorsok, som på flera stållen af landet anstållas alt utrona den möjligen bästa organisation af sattigsorsörjningen, lemna nägra säkra resultater. En anoan sak vore, om Regeringen har något nyligen upptäckt arcanum att bjuda på. Men äfven i denna händelse må Dagl. Alleh.-noten väcka icke ringa förvånirg, Om deraf far slutas, all denna hemlighet skak offentliggöras före riksdagen, och utan att Prut soreläggas Ständerna. Ser man nemligen närmare på saxen, torde Regeringen sakna all rån att vidtaga nagra förändringar i saltigvarder, med undantag af en eller onnau mindre våendilig detaljlraga. llindret derlöre lärer ligge i Reg.-lorm:s 57:de g, som stadgar, alt Svenska folkets urgamla rätt, att sig beskalta, utavas af Riksens Ständer allena vid allmän liksdag. Härmed kan väl icke menas annat, åå all Riksens Ständer icke allenast äga bestammaskatternas storlek, utan äfven deras fördelningsa att utan Sländernas uttryckliga medgifvande iven må öfverflytta skatten från en statsborgare tilen annan, eller öfverhufyud öka nagons beståend skattebidrag, hvilket kallas att med skatt och inga besvära konungens undersåter. År detta unt, lärer icke heller någon, utan Ständernas uryckliga tillåtelse, få öka salligskatten eller verslytta någon del deraf från en kommun till annan. Visserligen nämnes icke denna assistspecielt i grundlagarne bland de ordinarie eller villningsslalterna, men detta har troligen sia rund deri, att man då icke ansis dem som eskatt, hvilken borde utgöras till staten, utan enst som en kommunalalgilt, och på den tiden tde man ansett för algjordt, att Reg. kunde estesehag öka kommunalskatterna och deribland såkildt sattigskatten. Sedan åter den nyare staåran, såsom vi nedanföre ö ; I